Anna Klara

Imogen har EN vän vars mamma jag verkligen gillar, en enda. Vill bara krypa upp i knät på henne, mamman that is, och låta henne servera mig jättemycket hyfsat kryddstark mat och banna mig lite för något jag gjort eller inte. Kanske att jag ätit lite lite, gärna det faktiskt. Tror inte ens att mamman skulle ha något emot att leva ut denna min fantasi, tänker mig att hon snarast skulle kasta huvudet bakåt och skratta som om inga sorger funnes i världen (Imogen skulle dock protestera). Liten fegis: de andra mamsingarna är säkert toppen de med, jag skulle bergbombis vilja opp i knät på dem med om jag bara kunde minnas dem som individer med åsikter, humor och andedräkt hellre än en beige pagefrisyrssoppa. NEJ GUD VAD EEELAKT JAG ÄLSKAR ALLA MAMMORNA. Såklart. Rättvist. Och inte alls störande och creepy.

Så himla sorgligt med Michael Jackson, alltså verkligen. Ett sorgligt slut på ett sorgligt liv. Lele bubben. Och vilket mother of a wake up-call för min sugiga pruttiga Peter Pan-generation som verkligen inte vill bliva stur och verkligen aldrig gammal och därmed knappast heller dö. We shall, faktiskt, hur mången Evisu-jeansbyxa och iPod och eBay-vintagetrasa vi än i dödsångest konsumerar så ska vi ändå. There is no escape in here!  Eller så är det bara jag som är så jävla morbid som tänker såhär. Alla fall. Är det ledset, mycket ledset. På samma sätt som ihjälslagna bebisar, magra hundvalpar och alla eviga med flit-misstolkningar. Detta lär ju ska citeras in abpruttum av folk som vill att det ska vara skitknäppt och oempatiskt sagt av en (M). Det är ju som han säger, socialtjänsten har ryggen fri här och det som är synd är att kreti och pleti inte fattar det och att det blir bara mer och mer vatten på den eviga ahmen de gööör ju inget-kvarnen. Och så låter folk bli att anmäla fastän det känns att något inte stämmer. Vilket ju är synd, för det lilla man som liten människa kan göra är i alla fall betydligt större än inget alls.

Heal the world mina fina. Och fortsätt smörja in er.

Värmen gör mina fingrar svullna och min mage oberäknelig. Och med tjocka fingrar och nyckfulla tarmrörelser bloggar man svårligen. Men visst är jag glad att vi fått sommar, jodå.

Tack för skräcktipsen, kan man få höra mer om era spöken plz? Förresten, hörde ni om den där galna kvinnan som efter att hon sett The Ring lade sin späda dotter med underligt namn ytterst i sängen för att Samara skulle ta flickan först när hon kom jazzande, fy faan säger jag, såna borde inte få ha barn. FY FAAN!

Hörde ni också om fritidspedagogen som förväxlade två Anders, Lundin och Eklund? Oh I can smile about it now, but at the time it was terrible. “Vidrig? Han är väl en symbol för svensk sommar så god som någon?”, åh herregud där har vi en freaky friday jag aldrig vill uppleva. Nu blir det en ytterligare bloggpaus till på söndag. Sköt om er och smörj in er. Pussisar.

Och alla som vet vad detta betyder har mitt djupaste medlidande.

Måste se det här så fort tid finnes, ska strax bränna av ett par Supernatural (än så länge kraftigt fluktuerande kvalitet, which I can take jämfört med serier som går ut stenhårt första säsongen för att sedan bara sjangsera. Hej LOST), har nyss läst ut Soulless, Eden Lake ligger och skvalpar i väntan på att få skrämma mig och imorgon ska jag se Antichrist. Ja och så har vi allestädes närvarande True Blood såklart, visserligen kvalar varken det eller Buffy in som skräck men båda handlar om det övernaturliga.

Jag ÄLSKAR att få bli rädd, jag vill nästan kalla det ett behov. Har varit så sedan mina pre-teens, det började med att jag tömde det lilla jämtländska biblioteket i byn där min barndoms somrar firades, på Stephen King och så vidare till Koontz (utmärkta samlagsskildringar för en kunskaps- och erfarenhetstörstande flicka i adolescensen. Dock undrar jag vad grejen är med hans extrema ejakulationsfixering. Jag är trettiotvå år gammal och har till dags dato icke bevittnat något som ens liknar de explosioner/tsunamis/vulkanutbrott han så gärna beskriver (man kan räkna med två i varje bok) och då har jag som ni mycket väl vet, internet. Jag hoppas att detta statement inte på något sätt komprometterar min mans virilitet). Läste Femte barnet som gravid, tittade på Rosemarys baby, I just can’t get enough. Blir ofta skitskraj och det håller i sig också, många är de nätter jag fått väcka ehm, Molnet för att jag måste ha följe för att våga gå och kissa. Och ändå måste jag dit och peta så fort jag får nys om något nytt läsk. Jaga skrämselkickar. De enda gånger jag riktigt känt att jag tangerat gränsen för vad jag klarar har varit då jag såg a) The Blair witch project, och b) The Ring. Alternativ a leder dock med hästlängder, jag har verkligen aldrig fått min skit så noggrant skrämd ur mig. Total klaustroupplevelse, allt detta gissande och man är helt utlämnad till sin egen fantasi. Instängd i det egna huvudet. Uschianemej. Och det abrupta slutet. Jag grät i flera veckor när jag nödgades vara ensam hemma.

Ge mig ert bästa mysrys? Böcker som filmer som teveserier. Eller - ooooh! - egenupplevt.

Fingrarnas naglar pryds av Las Vegas och tårnas av Black. Mavala, hur kommer det sig att samtliga era lack har stadsnamn utom just det svarta? Boack-ack-ack-ack (ehm, well stava kycklingljud själva då).

Rabarberpaj fresh ur ugnen, två avsnitt Supernatural senare och middag + biodejt imorgon. De enda molnen jag ser är juniiga stackisar.

Soptunnan får lukta sommar ett par dagar till. Nu ska jag NJUTA som om jag hade pizzavalv och gladiatorsandaler.

Alltså fy faan vad jag är trött på folk som söker hävda sin rätt att blogga om vad de vill i vilken ton de vill. Som gång på gång flämtar att jaaaag tycker såhär, jaaaag har inget som helst ansvar, jaaaag har som levebröd att tycka gapa skapa debatt. Utan att behöva facea konsekvenserna. JA det står vemsomhelst fritt att tycka vadsomhelst men om man väljer att lufta detta sitt tyckande offentligt får man också suga i sig att andra lär utöva precis samma rätt, dvs. att i sin tur tycka till om ursprungstyckandet.

Jag är så vansinnigt trött på allt slaskigt provvobloggande. Nåja. För att lätta upp: fick sommarkänsla igår, gick ut på altaaanen och lyssnade till det milda droppandet som föll mot det halvtransparenta taket och drog i mig regnlukten. Sommarregn, inte bara skitvädersregn. Stor skillnad. Sedan lyfte jag på soptunnelocket för att adiosa vårt hushållsavfall och råkade dra i mig ytterligare en sommararom. Vadfalls, ingår det inte i sophämtarnas jobb att hålla kärlen presentabla? *fnissar prinsessan på ärten-ärtigt*

att vara pangförkyld när man har en liten Beatlesfrisyr som säger prisot varje gång man nyser.

Men bara nästan.

Kitty har fått höstblåsor.

Den här boken. Alltså jag baxnar en hel del. Det är säkert rent juridiskt fritt fram för vemsomhelst att författa ännu en dagbok om ickekonsumtion men vad faan. Det blir ju inte opinsamt för det. Nån måtta får det väl vara!

Nu ska jag gå och skriva ihop en teveserie om en tjej som ska heta Buffmaja. Tänker mig att hon typ, dräper vampyrer och går i gymnasiet. Tror verkligen det kan bli nåt.