Anna Klara

Vid middagsbordet igår:

Jag: Det är riktigt mycket kärlek i den här köttfärssåsen, jag köpte det idag!

Imogen: Mamma. När du kallar den där kryddan för kärlek är det som när folk säger älska om att göra barn. Det heter KNULLA, och det är inget konstigt med att säga det.

…for ever and ever! Ha ha, vi åkte faktiskt hiss på hotellet med ett föräldrapar och deras identiskt klädda identiska tvillingflickor, typ 3-4 år gamla. Om de inte tar såna här bilder på sina flickor är de sjuuukt tråkiga.

Under mina föräldrars tak. Lord, låt detta vara sista gången jag bor hemma! Jag står inte ut. Vi tillbringade helgen på hotell i Örebro och det var det värdaste vi gjort på, tja, sen vi bestämde oss för att flytta hem till Sverige. Tyvärr sjönk mina livsandar i takt med att tåget och senare taxin närmade sig mina föräldrars hus och nu sitter jag här igen och vill knappt leva. Och tydligen är vinterkräksjukan här igen också.

Det första mail jag någonsin skrivit till Linda Skugge kom med i hennes blogg!

Har ringt mormor flera gånger under dagen och så ringde jag nu igen för 10 minuter sedan. Inget svar då heller. Fick be min mamma att ringa moster som kunde lugna oss med att mormor farit därifrån alldeles nyss. Mormors respons på det hela? “Ha ha ja, när jag dör kommer jag ju inte behöva ligga länge i alla fall!”

Liksom, it kills me. Hon är 85 och människor lever inte forever.

Seriously, hur mycket tror ni vi fuckade upp våra ungar med vår sejour ovanpå gaybaren i Red Light District?

Jag: Ska jag göra en carbonara idag eller?

Stefan: Eller så kan vi ju ta en köttbit?

Jag: Eller carbonara?

Stefan: Ja, eller köttbit…jag känner för det…

Jag: Fast det har vi ju alltid på fredagar.

Stefan: Ja, just det. Det blir bra, jag ordnar det när jag kommer hem.

I ett försök att trevla till det för alla som delar tak här på Måbärsstigen bokade jag brunch (”vilket fult ord” sa Imogen) för 6 pers på Moderna muséet imorgon, 11:30-13:30. Och sen följer allt den sedvanliga mallen, jag hade kunnat skriva det här i förhand för det är så enormt förutsägbart: min mamma säger nej men, vad trevligt, åh ska VI…och Stefan säger “mja, jag får se, det kan ju vara bra om någon stannar hemma och städar”.

 Jag. Blir. Så. Trött. Det kan ju vara bra om någon stannar hemma och städar = Jag har inget som helst intresse av att göra saker ihop med er, i alla fall inte utanför hemmet.

Ja ja. Jag ska i alla fall plocka glatt bland “lax, strömming, kallskuret, småvarmt, scones, bagels, hemkokta marmelader, panacotta, brownies” i två hela timmar.

Ett stycke urgammal, smått grotesk skänk, blocket, 400 kronor. Min låtsaspappa sa “det ser ut som en skänk från nedan he he”. Ska fixa till småskavanker och måla den blanksvart. Mycket nöjd.