En ettåring som stapplande försöker lära sig prata, finns det något gulligare? Kitty har nog inte många ord som någon utanför familjen skulle förstå. Papper t.ex, kallar hon “patti”. Hon ber så snällt om det varje gång hon nyser eller får matkladd på händerna. “Patti, patti!” viftar hon. Och jag, som den ömma och självuppoffrande moder jag är, svarar ”Smith?” med ett varmt men ändå lite hånfullt leende. Pycklingen.
Om hon ser en katt skriker hon “MAO!” och då MÅSTE jag säga “ordförande”. Annars imploderar universum, så egentligen gör jag ju oss alla en jättetjänst när jag driver med mitt minsta lilla barn.
HAHAHA
[Reply]
OCD, my friend. OCD.
[Reply]
OCD is my middle name! och, Olle Christan Davidssons initialer ^^
[Reply]
Hahaha! Min son kan bara säga Dad och Vad är det? men det är det bara jag och hans far som förstår. Han tror också att han kan säga Miau men i själva verket är det “ha” med ett speciellt tonläge. Som förälder är man som tur är väldigt receptiv och välvillig.
Klart du kan länka förresten, kul.
[Reply]
Det där med Mao känner jag igen…
Vi kände oss som mycket kulturella föräldrar när T smög omkring och väste och lät PRECIS som vinjetten till Kobra (vet inte om det fortfarande är den, men du vet “Hale..halevalebale…” typ) med doomday-röst.
Nu är det mycket Opa! vilket ju leder mig till att tänka att hon var en mustig svettdoftande grek i ett tidigare liv.
Sen är hon ju snart två, så det är ju fler riktiga ord. Inte alls lika fantasieggande.
[Reply]