Idag har jag åkt buss och tunnelbana så gott som hela dan. Mest buss. Sammanlagt 16 av- och påstigningar. SAMTLIGA har jag blivit erbjuden hjälp! De gånger vi var de enda resenärerna på bussen kom chauffören bak och lyfte (och när han fick veta att vi skulle åka samma buss på returresan, efter att jag lämnat Imogen i stallet, sa han “jag håller utkik efter dig, spring inte benen av dig!”). Jag är chockad! Jag trodde världen var ett hårt och kallt ställe, dog-eat-dog och sköt om nummer 1? En som erbjöd sig var höggravid! Jag bara näe men det går BRA, tack jättesnälla. Helt sanslöst! En annan var en gubbe 70+, fin och söt och efter lyftet satte han sig och babblade med Kitty så jag fick koppla av. Alltså, det är helt galet! Känns som att jag blivit kramad och hyllad genom hela den här dagen.
Jag är inte säker på att jag gillar det.
Meh, så du VILL ha ett hårt och kallt samhälle? Missa bussen due to eftersläntrande barn och inte komma upp i bussen due to barnvagn? (Ja, jag vet, man klarar det själv, men ändå!)
[Reply]
Nej := Men jag vill inte heller känna mig varm och tacksam med tårar i ögonen så många gånger på en dag! Jag är helt slut.
[Reply]