Anna Klara

 Biasen konsultjobbar, barnen är nån timme in i nattsömn. Och jag har bullat upp för lite quality time med mig själv (NÄÄ vad äckliga ni är, händerna på täcket VADTRODDENI). Ljuslykta, bokhög och vickningschips. Fattas bara en katt och ett kvinnodominerat låglöneyrke så är tragiken komplett.

Jag: -Läste du min blogg igår?

Mr T: -Ja…vilket inlägg menar du?

Jag: -Det sista såklart.

Jag läser en bok nu (“WOOOAAAHHH” säger ni, och STOPPA PRESSARNA! Hon LÄSER! Min man gav mig så himla fin komplimang idag, han sa “det är som att du fått lite hjärna tillbaka”, han är Mr Smooth han, my guy), och den är inget speciell och jag känner inte att det tjänar något till att nämna titeln, men ALLA FALL. Det finns ett par i boken, de är tröttavanligamedelålders, och de går liksom om varandra hela tiden. Känslomässigt. Han ser inte när tårar väller upp i hennes ögon och hon märker inte hur trög han känner sig när han inte fattar hur gärna hon vill på semester. Men de älskar varann och båda oroar sig över att den andra ser alla felen, saknar något, inte vill längre.

Jag är så rädd för det här. Att jag liksom inte lyckas få fram till Biasen hur smashing jag tycker att han är, eller TYCKER, det är för håken ingen subjektiv fråga, han ÄR fantastisk. Jag är lousy på att kommunicera det. Jag är desto bättre på att gestalta TA UT MOTHERFUCKING SOPPÅSEN, töm disken, det finns tvätt att hänga, JAG ÄR PÅ DÅLIGT HUMÖR. Den här typen av sinnestämningar och åsikter tror jag inte han missar.

Men ibland tror jag att han missar när jag tittar på honom i smyg när han myser med barnen, när han lagar mat, när han sover. När jag undrar hur han kan vara så himla bergstark och mjuk som en kisseunge samtidigt, och när jag tänker att jag hade en sån sjuk jävla tur när jag träffade den här datanörden i en streetfighters tatuerade kropp och fick honom till min. Jag tror inte jag får fram det, inte quite as often as I should i alla fall. Det är en liten tagg i hjärtetrakten för mig samtidigt som jag ändå tycker att man måste kunna spänna av och ta varandra LITE för givet? Eller? Vad tycker ni? Det blir ju totalt plågsamt annars, om man hela tiden ska gå omkring och vara tacksam och helst pyttelite på tårna.

Men det måste gå att hitta nån jämvikt. Jag vill att Biasponken ska få känna sig lika sedd och uppskattad som jag gör. Första steget kanske kan vara att sluta referera till honom som Bajskorven? Det finns ju så mycket annat sött jag kan kalla honom. Ska känna mig för lite.

Det har kommit nya kattungar i stallet och tre föl i hagen.

När man levt med samma 12-pack från Ellos i snart 2 år är alla trosor menstrosor.

Move that trosbuss please.

<

Upp- och nerför den här kånkade jag både bebis och barnvagn flera gånger om dan. Vad faan är hög standard? Hiss är verkligen inget man kan ta för givet i Holland, inte ens i butiker med flera våningar.

I denna marmorspya lögade vi oss. Visst är det höjden av klass!

I en liten trerummare ovanpå en gaybar tog Kitty Baby Ingrid Karlsson sina första steg. Very John Irving, inte sant? Den här gatan finns förresten omnämnd i hans Tills jag finner dig. Jag sa det nästan dagligen, att det kändes så jävla Irving, allting där. Bordeller och nunnor och halta och lytta om vartannat och extrema kontraster. Fatta när vi skulle bekanta oss med omgivningarna och jag bara åh, vilken vacker stenkyrka! Vi går närmre och tittar! Och så när vi står och oohar upp mot fasaden säger Imogen “LEVER den där skyltdockan?”. Ehm ja, ni fattar. Oudekerk är omringad av skyltfönster. Många av skyltdockorna försökte skyla sig när de såg barnen. Det är något av det ledsnaste jag upplevt.

Vi älskade vår regnbågsflagga. När det blåste såg man den inifrån lägenheten också.

Byter gårkvällens cementblock till ämnesval mot något betydligt lättsammare. Hetingar, helt enkelt! Detta är byxtyg jag finner fysiskt tilldragande.