Anna Klara

Idag, idag bröt jag mig fri från suburbia och tog glamourtåget in till stan. Köpte kaffe i pappmugg och kände mig fri och frivol. SEN gick jag på bio! And I loved it! Jag kan ärligt talat inte förstå kritiken som dumpats på filmen. OK om man väntade sig Breaking the waves och fick SATC, men vadå. Måste folk vara så jävla skitnödiga och hitta faror, ilskor och orätvisor i precis, precis allt? Jag är inte ett dugg ledsen för att hela den grejen tydligen passerade långt över mitt ljushåriga huvud. Filmen var allt jag hoppades på.

Mötte mormor på vägen till tunnelbanan.

Mormor: – Är det nu du ska på bio?

Jag: – Mm, det är det.

Mormor: – Och se den där sexfilmen?

Jag: – Ja.

Mormor: – Ja jag förstår inte varför du måste gå och se den när du har en karl hemma.

Hann förresten med att sniffa på Marc Jacobs Pear och gud. Så gott den luktar. Coming soon i ett decolletage nära mig.

PS Såg ni Chanelväskan i metallic patchwork. Jag dog DS

Blev inget Goodfellas igårkväll, var för trött och ofokuserad. Blev inget stan heller, jag chickade ur! Men det är så skööönt att bara gå och drälla härhemma, i huset och närområdet.

Imorrn blir det dock. Synd bara att jag vaknade imorse, dan före biohändelsen, med en SKÖNHETSFLÄCK av sådan dignitet att Kitty pekade och skrek “AAAAH! Nej, NEJ!” när hon såg den. Aldrig får man vara riktigt glad. Jaja, tackochlov för biomörker…

Nu: Vällis. Ska se om jag hittar något fashionabelt på Modehuset.

* Se Goodfellas

* Måla tånaglarna

Det gäller att sikta mot stjärnorna. Idag ska jag lämna Imogen på kalas och Tobias och Kittyt hemma, fara in till stan och köpa något nytt till måndagens biohändelse. Man vill ju fitta in, liksom.

Fick mail ifrån pappa Bill, han kommer vara i stan en snutt i juli och vill göra en utflykt med oss Karlssons. Han föreslog Birka eller Vaxholm men alltså. Jag blir superskitnödig bara vid tanken på liten människa med stadiga ben som går som trumpinnar, ombord på båt med stora mellanrum mellan spjälorna. Överdrivet? Lite kanske men jag får verkligen handsvett bara av att snudda vid ämnet. Så det skulle liksom inte bli särskilt NJUTBART. Vad kan jag föreslå istället? Stockholm med omnejd typ, barnvänligt men behöver inte erbjuda mer aktivitet än säg, naturskön promenad. Har ni något?

Michaela: Du störtade inte! BLOGGA!

Som Sonja frågade om. HELT klart en het potatis! Det går säkert att genomföra 5-minutersmetoden på ett bra sätt, det tror jag absolut, men själv skulle jag aldrig palla. Och om åtminstone ena föräldern är upplöst i tårar och frasig i kanterna av magkatarr och ångest, DÅ kan det väl aldrig bli en schysst upplevelse för någon? Dessutom är Kitty så stor nu. Och hon har varit stor länge, liksom, hon började gå och springa när hon var 8 månader och var urstark redan när hon kom (vände sig rygg-mage på BB!). Försök den som vill att lägga en sån unge på ett sätt som nämnda barn inte håller med om. I dare you.

Sen så är hon inte lika trygg och orubblig som Imogen var och är. Hur gärna jag än skulle vilja att så var fallet. Imogen kunde jag ta i bärstol, dra till London och sova på ett golv med. Ha med på fest med ansenlig ljudnivå och hon sov som en liten gris i sin Emmaljunga. Eller dela 90-säng med på vänners landställe, så stilla och lugnt sov hon! Alltså, det ÄR skillnad. Kitty behöver lugn, mörker och mig och min tutte på inget avstånd alls. Och sen även som nattsussad sover hon lusigt, vaknar och gnyr och bökar.

Jag vet inte. Sen känns det väl inte så himla mycket som min grej heller, detta med metoder och så. När Imogen var bebis verkade vår BVC-sköterska ha som personligt mission att få mig att använda 5-minutersmetoden (“man behöver inte sluta om bebisen skriker tills den kräks, men man måste byta lakan!”). Hon var också hellbent på att Imogen skulle sova i egen säng. Jag fattar inte. Jag var själv, klagade inte, min bebis mådde ypperligt. Sängen vi delade var 180 bred for crying out! En sak om jag hade bett om hjälp, men det gjorde jag ju inte. Fanns inget att be om hjälp med. Till slut ljög jag bara och sa ja, amen, vi sover i varsin säng.

Kan någon förklara hur enskilda familjers sovvanor kan vara så kontroversiella? Man får ju liksom dra det BRA (löjligt) långt för att man ska lyckas få det till att de på något sätt påverkar någon utomstående.

Smugga föräldrar som bara “såhäääär gööör man, det funkar om man bara är konsekvent, jodå det funkar visst för det gjorde det för oss” underförstått du har gjort fel vi har gjort rätt, det är bara trycka på knappen så gör bebisen som man vill. Aaahahahahaha lite R.E.S.P.E.C.T för den där detaljen att vi alla är olika please.

Det som retar mig mest av allt: att jag inte tog chansen att vara sådär självgod när jag hade den! Jag hade (och har) en unge som gjorde everything by the book och briljerade som bara den, och jag bara lite vagt “jaa man har haft tur, eeheh” för att inte trampa nån på tårna.

Fucking jävla MES man är.

Fikade på det omysigaste fiket jag varit på i hela mitt liv, nåt shitty place i Västermalmsgallerian. Och så fick Barbajackan åka tillbaka, den var bara inte för mig. Tyvärr. Oh well den får säkert pryda någon annan Barba. Mintandvintage är förresten den sötaste butiken! Otroligt myspysig och verkligen allt såg fint ut. Jobbigt bara att man måste ringa på för att bli insläppt…det medför liksom en viss köppress?

Åh vad jag ser fram emot att läsa Blurboken! Läste en recce i Nöjesguiden som beskrev den som “popvärldens The Dirt”, ha ha. Jag kände förr en tjej som hade hånglat med Alex – alltså de som har gjort det är väl gissningsvis en skara som storleksmässigt kan mäta sig med det antal svenskar som är släkt med Gustav Vasa – det hela utspelade sig på en festival i Danmark för länge länge sen, hon var full och han var full och när hon på knackig och grötig engelska sa att hon var tvungen att go find her friend hörde han fel så grovt att han började rabbla orsaker till varför han couldn’t be her boyfriend. Skämskudde!

Och så har jag myntat upp till en ny anteckningsbok. För att markera den annalkande förändringen. Och för att jag behöver en! I min kalender, även den med Lotta Kühlhornmönster, står det på denna vecka med versaler (STORA versaler) “VINN I TELEFON”. Jag har ingen aning vad detta betyder. Jag har ingen aning när jag plitade ner det. Vad tror ni jag menade?

Jag börjar bli lite nervis över det här med högskolan och att min evighetslånga hemmavaro ska komma till ända. Mest är jag orolig för att vi inte ska lyckas mecka ihop bra tider och att Kitty ska vara sjuk mycket. För liksom. Tobias kan ta mycket VAB, tillochmed lejonparten, men han kan inte ta all. Det går inte. Dels lär han få sjåigt att vara borta så mycket från jobbet, dels så är det ju så att det är hans inkomst som ja, sätter maten på bordet så att säga. Min CSN-peng blir ett trevligt tillskott men den förslår ju inte när det gäller att exempelvis värma ett hus. Eller utfodra en familj. Och varje sjuk- eller VAB-dag kostar oss massor. Så att, är hon sjuk mycket kommer jag också måsta vara borta en del. Hur funkar sånt egentligen, kan någon berätta för mig? Det går väl liksom inte att ta igen allt man missar, eller?

Nu: läggdags för taxichaffisen.

Två böcker jag tycker slår alla andra samtida föräldraskapsskildringar på fingrarna, REJÄLT: Baby blues och En ska bort av Pia Hintze. Mycket fina mycket sanna. Beats the bajsblöja ur Koka makaroner, Martina Haag och Uppdrag: allt vad de heter. Det bästa är i Baby blues när väninnan bara “snart är du ute ur bebisgrottan! Det kommer inte alltid vara såhär”. Så ska jag säga till mina vänner när de får barn.

Sen älskade jag även Ett tal till min systers bröllop.

Jo och så har jag bokat in den där välbehövliga ansiktsbehandligen också, men jag tror inte den räcker. Det är nog dags för ny kräm också. Min panna är helt ribbed for her pleasure. Knottror en masse. Är det någon som har något budgetigt tips på hudvårdsprodukter?

Måste även prova Marc Jacobs senaste parfym. Den ska dofta päron och bergamott och det känns som att jag köper den hur den än luktar. Jag behöver en SIGNATURDOFT. Har ni sådan?