Anna Klara

Hi hi, Lisas inlägg om vita hem-hem! Jag har också undrat. Saker jag har undrat över är:

Hurdan mat äter man i ett vita hem-hem? Det är ju omöjligt att ta hem en Sibylla, liksom. Passar sig inte till det sirliga porslinet och det rustika matbordet med plats för minst 12.

Vad läser man i ett vita hem-hem?

Vad händer om man råkar lägga av en rökare i ett vita hem-hem?

Vad heter man i ett vita hem-hem? Den kommande generationen kan man ju ge passande namn, men Carita och Benny? Det låter så illa i allt det lugna, stilla, vita.

Vad för slags skämt drar man i ett vita hem-hem? Lågmälda, finstämda?

Det sägs inga fula ord i vita hem-hem va?

Jamen cöme ön, SÅ svårt är det inte att räkna ut och fatta varför det är värre att kommentera övervikt än undervikt? Smaaal är rådande ideaaal, de flesta neggiga kommentarer man får som vandrande pinne bottnar i avund och det märks (oftast).

Sen tycker jag visserligen att det hör till god ton att inte kommentera andras kroppar och utseende oombett i annat än positiva ordalag, om man nu ska kommentera alls, men det är ju typ lika utopiskt och la-la att tänka sig som att alla skulle tvätta händerna efter VARJE toabesök.

Om jag får säga det själv. Och vem ska stoppa mig, här i min egen blogg liksom? Så har jag JÄVLIGT snygga ben.

Rasbenen, brukar mormor kalla dem.

Häromveckan blev jag, som räknar mig själv som rätt hårdkokt (pratar om arv utan förbehåll eller -varning, har fixat Vita Arkivet, läser om kända och bestialiska mord for kicks. Fryser fotvårtan själv), överrumplad och illamående när jag fick Anders Eklunds röst i örat via radio. Vi jiddrade lite härhemma om nyhetsvärdet i det hela och var dra gränsen…och kom väl inte fram till något alls egentligen. Det var mest “man mår illa!” och fyfaan. Blandat med rysningarna man drabbas av när man snuddar vid tanken om det var mitt barn…

Ikväll överskreds dock gränsen så jävla pissigt jävla hårt så det finns fan inte. På TV-nyheterna spelas SOS-samtalet som styvpappan i Arboga ringde upp och det var osammanhängande och brustet och fruktansvärt och att jag inte minns exakt vad han sa är bara turligt och inte konstigt.

Men det jag inte kan få ur huvudet, det som går på repeat, är de läten i bakgrunden som mamman gav ifrån sig. För det var väl mamman?

Vad kan jag säga. Imogen är en stadstjej så till den milda grad att hon stör sig på att Jönköping ens FINNS.

Spontanköpte skor i Vällingby! Eller, spontanköpte skor jag gått och planerat att köpa i minst en månad, men ändå. Jag hade inte tänkt köpa dem just idag! Skulle visa bild om jag inte fått batteritorsk på Naturhistoriska igår, men i alla fall: de har halvlåg, klumpig klack och är bekväma nog att gå en hel dag i men ändå heta som chili! Alltså verkligen SEXIGA (iiiiih!). Lack (förrförra höstens modemåste, äntligen även hos mig). Runda framtill.

Vet knappt om jag kommer kunna ha dem på mig ute utan att rodna.

Ni ska få se sen.

Menåååå, varför kunde det inte varit showande Benjamin som fick diarré istället? PÅ SCEN?

Ja, jag är pinsamt ogin och omogen. Och varm. Småsur. Okänd.

Roligt i alla fall att läsa ordet “diarréanfall” i Pernillas blogg. Alltid något, liksom.

Båda tjejerna hade en väldigt bra en hårdag.

Man kunde mata små hästar…om de fick rätt mat blev de glada och gnegade.

Hej kompis!

Vackra Imse.

Tyvärr var det olidligt varmt på muséet, fattar inte, man kunde ha svimmat av alltså. Antingen så har de ingen luftkonditionering eller så var den pajjers. Vad de däremot hade var en ganska imponerande, ambulerande simulering av Homo Erectus. Två fullvuxna och en smärre skock ungar, sandkladdiga ansikten, trassligt hår och endast bristfälligt skylda kroppar. Hörde när hannen stod vid en monter med en sjöelefant och två gråsälar: “-Asså kollae killen….väger jue minst ett ton…och honorna baeeee….hö hö….eeee”. Nåväl. Han må icke haft koll på att sjöelefant och gråsäl är olika arter, men han kunde säkert använda verktyg. 

Nu blir det doppa av. Har köpt både medelstark salsa och cheddar cheese-sås.

Anteckningsblock, överstrykningspenna, respektabel hårfärg. Till skolstarten. Och så en kaninkrok till hallen.

En lustig grej: att man kan tycka att man “inte har råd” att gå till tandläkaren, men samtidigt villigt betala en tusenlapp per utväxtfärgning hos frissan var sjätte vecka. I don’t wanna be that person längre. Självfärgningstjejer, jag är med er!

När vi åker till Angsterdam nån gång nu snart kommer Kitty ha en egen stol på planet. Milstolpe. Dessutom sover hon sött i egen säng sen tvåårsdagen, oftast fram till på morgonkvisten då jag bär in henne och så ligger hon ett par timmar hos oss.

Hon blir större. Det blir lättare. Tur är det, jag är så evinnerligt trött på dessa Sisyfosarbeten som att plocka in nervräkta böcker i bokhyllan igen, skopa upp lassvis med mat som inte nådde målet under matbordet, fylla legolådan för femtioelfte gången bara för att genast se henne vända den uppochner igen. Jag ser fram emot att ha större barn och lite fint hemma.

Naturens under: Jag har något slags tvestjärtarnas Särimne i min säng, varje kväll kryper han där när jag ska sussa och varje kväll slår jag ihjäl honom och spolar ner honom i toaletten. Det är min egen lilla Groundhog Day. Eller så är det bara sjukt, sjukt mycket tvestjärtar i år.