Häromveckan blev jag, som räknar mig själv som rätt hårdkokt (pratar om arv utan förbehåll eller -varning, har fixat Vita Arkivet, läser om kända och bestialiska mord for kicks. Fryser fotvårtan själv), överrumplad och illamående när jag fick Anders Eklunds röst i örat via radio. Vi jiddrade lite härhemma om nyhetsvärdet i det hela och var dra gränsen…och kom väl inte fram till något alls egentligen. Det var mest “man mår illa!” och fyfaan. Blandat med rysningarna man drabbas av när man snuddar vid tanken om det var mitt barn…
Ikväll överskreds dock gränsen så jävla pissigt jävla hårt så det finns fan inte. På TV-nyheterna spelas SOS-samtalet som styvpappan i Arboga ringde upp och det var osammanhängande och brustet och fruktansvärt och att jag inte minns exakt vad han sa är bara turligt och inte konstigt.
Men det jag inte kan få ur huvudet, det som går på repeat, är de läten i bakgrunden som mamman gav ifrån sig. För det var väl mamman?
själv fick jag lyssna på förhören med eklund om och om igen på jobbet eftersom det var JAG (och inte den barnlöse manlige kollegan) som skulle skriva om det. “då började hon sprattla”. fy fan fy fan fy fan.
man vill helst låsa in sitt barn. eller skaffa henne en stor livvakt.
[Reply]
Usch vad vidrigt, USCH.
[Reply]
Ouääääh.
Har inte hört något av det här själv och är glad att jag sluppit. Fans jävla skit piss människor.
[Reply]