Anna Klara

Om det var någon som var på IKEA Barkarby idag och förfasade sig över den rufsiga kvinnan i miniklänning som vrååålade “är det INGEN som kan säga åt ungarna med snopp att inte tränga sig i köööön” vid rutschkanan på barnavdelningen så: Hej. Det var jag.

Är det så jöklarns svårt att säga åt sitt (snopp-, för det är det ALLTID) barn att “app app, du får vänta på din tur”? Faller snoppen av då? För det verkar som det. De barn som fått lära sig att stå i kö och bete sig som homo sapiens hellre än erectus på sin höjd, saknar nämligen snorre i 99% av fallen.

Alexa Chungs storhet. Jag kan inte ens känna igen henne på bild! Vad är grejen? OK, det finns fler vars ikonstatus jag failar att se, Olsentvillingarna t.ex, men där kan jag lite fatta vad andra haussar i alla fall (BMI på högst 12, skogsråhår, enorma väskor).

Exakt vad pågående grupparbetet går ut på. Ha ha, just denna punkt kan ju få en mycket spännande utgång.

Varför jag alltid drar ut på mina klädköp. Så till den milda grad att grejerna säljer slut innan jag kommer till skott. Nu senast: en kontorsrutig pennkjol på Lindex, satt som en dröm så tight att jag kände smaken av den och ändå bekväm, passar med i princip allt jag äger, billig. Ändå lät jag bli. VARFÖR???

Varför ensamma mammor får så mycket cred när det aldrig pratas om en betydligt mer utsatt grupp: oss självfärgartjejer, och då menar jag vi som färgar helt själva, inte bara hemma med hjälp av någon.

Ta och pilla upp den där lejonfilmen i pruppen och gråt en skvätt till detta.

Gud så jag håller på henne. Nu får jag töntgoosebumps men: YOU GO GIRL.

Ultimatt låtval också.

Är så nyfis. Har ni det där man kallar en egen stil? Är inte alls ute efter att driva med eller analysera begreppet, bara nosy. Hur klär ni er, tänker ni på nån speciell när ni köper kläder och klär er, vilken färg har ni mest av i garderoben, ja ni vet?

Jag är nog lite tristare än jag egentligen vill kännas vid. Ungefär som att jämt när jag tittar mig i spegeln blir jag chockad över hur långt ner tuttsen sitter. Jag har ju huvudet fullt av tänkta coola outfits, hur kommer det sig att jag så sällan har nån på mig? Är ganska lat. Lustiga material och specialtvätt går bort direkt och jag stryker typ ett par gånger om året. Gillar:

Randigt
Carin Wester
Lagom korta kjolar, vilket betyder ungefär en decimeter ovanför knäet
Fyrkantsringning
Blommigt, ja mönster i allmänhet
Svart såklart
Manchester (tror dock inte jag äger ett enda sådant plagg)
Nätstrumpor vid rätt tillfälle
Ankelboots, mer än höga stövlar faktiskt
Koftor
Klänningar. Tänk att äga en klänning man verkligen tycker om för var och en av årets dagar! Det kommer jag aldrig att göra och vill väl egentligen inte heller, men…tänk.

Och just det, de finns alltså i svart lack också. Tycker jag ännu bättre om såna?

Jomen det hade gått bättre idag, mycket mycket bättre. Eller alltså, för Kitty har det ju hittills gått strålande, hon är glad och jublar över att gå till dagis och nyfiken och pratsam när hon är där och vill inte gå därifrån. Men med fröken menar jag. Det var Tobias som var där idag och han hade frågat lite mjukt bara vad det rörde sig om, och då hade hon väl först intagit lite försvarsposition (det kan jag förstå), men sedan kom det fram att hon enbart byggde de ändrade planerna på att barn i tvåårsåldern är lite mer känsliga vid inskolning än de yngre. Det kan jag köpa. Önskar bara att hon varit klar och tydlig med det, och ja sen kan jag fortfarande tycka att det var väl snabba puckar efter 2 x 1 timme.

Och så sparkar jag min långa platta för att jag inte tog tag i det själv direkt, också. Hur mesig får man bli. Det vara bara så, ni vet, en dålig natts sömn och jag blev så sjukt paff, man kunde bergis höra min haka falla…och så sa jag jaså jaha två påsar tack och gick hem. Mesigt men mänskligt? Kanske.

Min skola var också bättre idag! Jag har visserligen inte knystat om nåt annat men i tisdags var jag avhoppningsfärdig kan jag berätta nu när faran är över. Jag lät med flit bli att blogga om det för det hade sprutat sån etter om det så usch. Jag bjussar er på en ledtråd och en väljgrej i samma fråga:

Om ni var sugna på att leka fruktsallad, namnbingo och gå tipspromenad, skulle ni då i första hand söka er till:

A: En förskola

B: Högskola/universitet

Svaret är inte så uppenbart som man kan luras att tro! Och ja, jag är en gammal surkart. Aldrig sagt nåt annat, hi hi. En annan sak som jag däremot nog inte sagt tillräckligt är hur mycket jag uppskattar er och era kommentarer. Verkligen. Tack ska ni ha.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka om dessa, så jag tänkte att ni kanske kan berätta för mig?

Och tack snälla för allt pepp angående dagisbesvikelsen. Det betyder jättemycket. I andra sammanhang är jag faktiskt ganska redig och rak, men när det gäller plejset där ens lilla barn ska tillbringa stora delar av sin vakna tid, ja…den starkaste kan nog bli rätt spak och tagen på sängen så att säga.

Tydligen ska Kittys inskolning stretchas ut mer än först beräknat. Varför fick jag ytterst luddiga svar på, “hon har ju varit hemma så länge” och “bäst att skynda långsamt”. Inskolningsfröken är ingen vi känner sen tidigare och heller ingen omedelbar favorit. Tyvärr. Det känns som att vi är nåt slags särlingar för att Kitty varit hemma i 2 år (vilket jag i ärlighetens namn inte tycker är sådär extremlänge, liksom, det är ju ingen frikyrklig längd på hemmavaron precis). Som att fröken lite letar fel. “Brukar hon göra sådär hemma också, byta leksak ofta?” well hon är två år och befinner sig på ett nytt ställe, kan inte se något anmärkningsvärt med den grejen. Inte heller med att hon alltid är reserverad i början, det är ju ffs ett sundhetstecken? Barn ska inte rusa upp i knät på första bästa och det är verkligen inte så att Kitty är superblyg heller.

Hon skolas in parallellt med ett barn som är på pricken ett halvår yngre än henne och han ska visst vara färdignollad på en vecka due to föräldrarnas tighta schema. Detta är tydligen mer OK än att vara hemma aningen (för SÅ jävla mycket skiljer det inte!) längre och ha barnet i förskola på halvtid.

Jag sär jag sär.

Inget glad.

med bubblor, MYS och extravagans.

Tobias är i Amdam och jag kom just upp efter en nattningssomning hos Kitty. Gör inget. Vi kan ta extravagansen när som. Gick och tänkte på det på eftermiddagen, att vi redan varit gifta i hela tre år och hur förjävla fint vi har det och att just vi fått äran att förvalta dessa underbara ungar. Började grina.

Inget bubbel men väl bluhuhuuubbel.