Anna Klara

Alltså…är det så att många som börjar på högskola/universitet egentligen borde joina nåt dating-ståhej istället? Gå på masspicnics för att träffa nya vänner? Det verkar så. Schemat de första veckorna är fullkomligt SPÄCKAT med stora time-wasters.

Måndag: I en halvtimme hälsas man välkommen. Welcome! Bon bini, bien venido, sawadee, hur mycket finns det att säga liksom? Sen ska faddrar (nej!) och gruppdeltagare (däribland jag antar jag) presentera sig för varandra i ytterligare en halvtimme. Här kommer min avmätta vinkning in handy. Nästa punkt är att rektorer, kårens utskott och diverse andra sär får presentera sig. Detta ska visst pågå i hela 90 minuter! Åh gud åh gud bara PISS OFF. Ge mig en karta och en lista med viktiga namn och nummer, liksom.

Tisdag: I en hel timme, dessutom den dyrbara timmen mellan 0900 och 1000 hours, ska en gästföreläsare breda ut sina “tankar kring ordet solidaritet”. Solidaritet är bra, var snälla med varann, tack och hej! Något säger mig att gästföreläsaren är en man som aldrig varit föräldraledig och inte fattar vad en förlorad timme betyder i hushållsarbete. SÄR.

Ja och tjo tjim, sedan bär det av till den uppsluppna lunchen! I glada (blivande? Oh så spännande!) vänners lag beger vi oss till KTH och kan ni tänka! KÅREN BJUDER. Jaså, man får visst nåt för de där 350 tvångsinbetalade spännen ändå. Nevermind att jag kunnat äta extremt flådig lunch på en man hand för den slanten ELLER bjucka hela Karlssonklanen på hämtmiddag. Man har inget val.

Efter lunchen ska klassens faddrar (bless!) hålla i rodret och jag gissar att det blir sitta i ring, denna bollen den ska vandra, från den ena till den andra och en jökla massa “vad KUL!”. I två timmar.

Onsdag: Hela onsdagen är en enda stor välkomstdag. En ospecificerad sådan. Mycket höga förväntningar här.

Torsdag: Inget! Vilket i min värld betyder 3-4 tvättar och hängning av dem, dammsugning, sandkakor, middagsmat och kanske nåt litet pajbak om jag är på det där glada humöret jag måstat frambringa tidigare i veckan.

Fredag: Här verkar det faktiskt ta fart. Inga extrema tids-lyxfällor utan faktiskt, Socialt arbete termin 1 och en föreläsning om studievanor. Hoppas att den som pratar om studievanor tar med i beräkningarna middagsmat, bajsnödighet och två nojsiga bebisar. Även om jag har Imogen till hjälp så kommer mina studievanor vara avhängiga av Kittys samarbete.

Hur vet man vad man måste gå på?

This entry was posted on Sunday, August 24th, 2008 at 12:51 pm and is filed under Vardagsmisär. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.