Hörni. Jag menar såklart inte att pojkar är lesser på något sätt. Det jag säger är ju bara att fortfarande i denna day and age ÄR det galet vanligt att tillåta mycket mycket ruffigare uppförande hos killar. Medan tjejer kommer undan med att vara lismande och fisiga och leka två. Det jag minst av allt fattar är hur man som förälder kan vara okej med att ens allra mest älskade lilla människa beter sig som en praktstjärt, man själv må ju älska ungen no matter what men alla andra kommer ju titta på ens barn och tänka fy! Faan. Och så vidare. Man måste lära sina ungar att vara snälla och fina (till sättet) så långt det går, så att andra än man själv kan tycka om dem. Jätteviktigt!
Ja, hur som. Idag hittade jag Lindexkjolen! Och en skinnjacka, SKINNJACKA! På H&M dessutom, uscha jag blev irriterad i helgen när jag var på det vi i Västerort kallar Modehuset. Ja, ni vet väl inte riktigt men det är typ som Paris, London och en enda häftigt cool catwalk i en glaskub. I Vällingby. I wish. Nej men det ligger i Vällingby och det är helt okej, very airy! Och det finns lite att plocka bland, och där trodde jag alltså att jag hittat THE skinnjacka. Den var fin och så men den jag hittade idag är ett strå vassare, men det jag skulle säga var att expediten flera gånger återkom till “bra pris också!”. Ehm. Tvåtusen spänn. Visst, många skinnjackor subtraherar fyratusen från kontot och det är ganska illa vill jag nog mena, men det gör inte tvåtusen till bra. Hutlöst om ni frågar mig, men då är ju jag sådär att jag äter de överblivna barnmatsburkarna vi har i skåpet till lunch för att jag är så snål att jag skriker när jag skiter inte näns slänga dem. Min jacka kostade 998 riksdaler och den har jättesöta bröstfickor. Veri nöjd.
Dessutom är jag i en asbra grupp i skolan. Mycket härliga och mycket smarta, kvinnor såklart HE HE. Nej men. Jag trivs, so far. Idag bara, när vi diskuterade så som vi gör mycket på sopis (hi hi, jag går där! Lookie at me! NO HANDS!) så råkade jag outa min forna socmorsastatus. Ja det bara kom, vi pratade om ekonomi och socialt arbete och bidrag och bluttan blä och så slapp katten ur påsen. Och jag menar varför inte? Jag har faktiskt erfarenhet av att vara on the receiving end av det sociala arbetet i det här fallet. Men jo, en viss iskyla uppstod i magtrakten när hjärnan upptäckte vad käften var i färd med.
Möttes dock bara av värme och uppmuntrande tillrop om hur det skulle vara bra att ha i bakfickan i framtida situationer i yrkeslivet. Jag blundade och föll, lät mig fångas av deras händer. Det var fint.
Lovebombing och mindstorming (mindbombing?) på samma gång? Cosmopolitans i morgon också? ;D
[Reply]
Fis ihjäl dig, fisman.
[Reply]
Ehm, och helst INNAN du kommer och lägger dig då.
[Reply]
Äsch, fattar vi (iaf jag) väl att pojkar inte är sämre/mindre värda eller nåt sånt. Jag skiter i vilket faktiskt, jag ogillar barn som beter sig som odjur, oavsett kön. Sen är jag väl kanske inte jätteförtjust i barn, ta ett barn – vilket barn som helst, men mina egna gillar jag skarpt. Stora skrottet kan vara överjävlig hemma, men så länge han uppför sig ute på savannen kan jag ta att han kastar bananer från hemma-trädet. Skulle det vara tvärtom skulle jag allvarligt tvivla på min förmåga att vara förälder och då skulle jag banne mig inte skaffat fler.
[Reply]
Jag tror att det var just det här som var nollningen. Det stod några proffessorer och socionomer bakom en vägg och ba: Hon delade med sig av sin börda/livsvisdom, och de speglade henne! De får stanna, de är en del av oss.
[Reply]
hur går det för dig? sitter helt inläggskrank och undrar hur det går.
[Reply]
Gulle! Förlåt men jag har ingen rutin på det här med många ballar, förlåt bollar, i luften.
Vill sova klockan 21 och skippar att blogga. Precis som min mormor. Ja fast mormor är ofta uppe hela natten då…
[Reply]