Anna Klara

Mail från Stefan: Apropå att ha ungarna på Söndag så är Bettan sjuk igen. Så det vore nog bra om vi kunde stå över det.

Svarade “Jadå, ni ska slippa den pinan. FYI är vi sjuka över jul, bara så ni vet”.

Ursäkta, men jag blir bara så jävla sur. Det är inte ofta vi ber om hjälp men det är desto sällanare de faktiskt beviljar våra nödrop. Och nu har vi svärmorsbesök imorgon och en hemtenta som flåsar mig i nacken och SJUK?! Vad fan är det, innebär det några privilegier eller? Inte last time I checked, inte i det här huset. Och ja jag veeet att det är VI som vaaalt att skaffa oss barnen och vi som ska ta haaand om dem, och det GÖR vi också. Men liksom att be om och emotta hjälp då och då är ingen svaghet och jag tänker inte försvara mig på den punkten. I alla fall så har jag passat båda mina småsyskon sjukt mycket, både lämnat och hämtat dem på dagis och i skolan så egentligen handlar det ju lika mycket om payback som om hjälp.

Inga kommentarer om hur mycket hjälp och barnvakt ni har nu, då hoppar jag fan.

Ååå jag HATAR när hon uttalar sig så stensäkert om saker hon helt uppenbart inte har vare sig erfarenhet av eller kunskap om. Och visst är det stensäkerheten som gör att jag år efter år återkommer till Linda, men oh vad hon skulle stiga ytterligare i graderna om hon bara nån gång ibland visade lite yttepytte ödmjukhet.

Vill man ha den multikompetens hon ofta låtsas besitta är det bara pallra sig iväg till Sopis. För det vet ju jag, som barn till fyra socionomer, att det är där och bara där man skaffar sig sådan. He he.

Är det hans nationalekonomstatus som ger honom modet att ta bladet från munnen very o-politikeresque? Eller har han varit på Sveriges tidigaste happy hour.

Sen måste jag bara inflika att jag nöjt och självgott har skrattat njiiiiihihihiihi åt att vi var bajsnödiga nog att binda vår ränta under denna vår antagligen mest sårbara tid, ekonomiskt sett. Det är värt en hel del slantar att slippa oroa sig och veta att vi klarar oss.

Härligaste säljaren, fick hem mitt senaste (och kanske månadens?) fynd idag, en liten Coach-väska i svart skinn. Fasttejpat vid det lilla brevet som medföljde (mest att hon would greatly appreciate feedback osv) var en tepåse, som hon skrev i brevet: “As things are so hectic these days, I am including a little something as my little way for you to take a breath and relax for a minute or two”, I just love it. Bekräftar dessutom alla mina fördomar om amerikaner, på trevligaste tänkbara sätt. Cheesy och underbart säljiga.

Väskan är jättefin. Stillar faktiskt mina Miu miu-cravings.

Och en till sak ni ska veta: jag kan inte kommentera i blogspot, jag vet inte varför, vad jag än skriver eller inte skriver i webbadressfältet så blir det fel. Very sour.

Vet ni varför?

Tobias: -Vill du ha chips eller ostbågar?
Jag: -Båda?
Tobias: -Men jag hade tänkt en sak var…
Jag: -Vems pappa är det som har cancer?

Jo hörni, det finns hopp. Gott hopp, tydligen. Men nu vill jag inte jinxa något. Tack hursomhelst för alla snälla kommentarer.

För övrigt är min önskan just nu (ja, utöver att min pappa blir frisk och att ingen annan någonsin blir sjuk eller dör, då) att få gå i psykoanalys. Så flummigt crazy. Utdraget och långsökt. Som ett Yasuragi för knoppen. GE MIG.

Gud så skönt i alla fall att Kitty sov många långa timmar inatt och inte grät och skrek och sparkades, så att jag har någon buffert för att hålla tårarna stången denna långa dag som består av tretimmars-föreläsning och grupparbete till sena kvällen. Verkligen gud så skönt.

Eller hur.

Men min första tanke var såklart NEJ INTE NU. Nu när vi äntligen hittat ett ställe att stå på där vi går i hutlösdyra antikaffärer och pratar porslin och möbeltyger och när han berättar ärligt och mjukt om bakslag i sin socionomutbildning och -karriär och det eviga pusslandet med småbarn och jobb och helgerna jag var där. Inte nu. Idag sa han att jag var vacker. Och det syns att han är stolt, att han älskar att höra om flickorna och om socialhögskolan (nog särskilt när jag nämner byggår och feta valv och Blir du lönsam, lille vän-globlampor och att hela stället ser ut som en strandad Atlantångare). Inte nu, när allt för antagligen första gången stämmer så jävla fint. Blev så glad när jag kom upp ur tunnelbanan Odenplan och han stod där, reslig och olivhyad i sin posha oljerock. Inte nu SNÄLLA.

Och så, det här kanske låter lite udda, kände jag mig som en tjockt krallig idiot. Innan jag gick hemifrån sa jag till Tobias “jag är så himla glad att vi ses och lunchar och pratar”. Det var ju dumt. Glädja sig, nästan börja ta för givet. Very stupid. Gör det inte. Det är så folk får cancer nämligen.

Cancer/öroninflammation.

Jo det är rena skrattkammaren här i radslottet som ni förstår.

Vad fin du är
Vad roligt att vi kunde ses med så kort varsel
Ska vi ta här?
Löjromstoast
Filet mignon
Cancer
Fick reda på i våras
Ett kortare perspektiv
Bla
Bla
Bla
Bla