Bjud inte ut allt
På socialpsykologin idag kom vi in på JoHari fönster och pratade om det en stund. Den blinda rutan vill jag helst glömma: sånt andra ser men som man själv är omedveten om. Ick.
Nåja. När det var dags att wrappa ihop det sa läraren i alla fall att det var så ofta hon mötte just unga kvinnor, tjejer i tonåren, vars inofficiella fält (det man själv är medveten om men väljer att inte dela med sig av till andra) var nästan obefintligt eftersom ja, de delar med sig av allt. Och att detta inte är positivt, exemplet hon gav var att berätta för folk man precis mött att man blivit våldtagen. Nä, det blir ju liksom liiite av en stämpel eller hur. Och, integriteten far illa. Mina tankar for direkt till några av de yngsta i klassen, en tjej som bara. Inte. Kan. Sluta prata om hur hon blev mobbad. Men stod upp för sig själv. Och sa att hon är den hon är. Och blev mobbad. Och stod upp. Och blev mobbad. Jag är redan mer less på hennes litania än jag är på säg, närmsta Seinfeld-repris.
Och så tjejen som tar varje möjligt och omöjligt tillfälle att prata om sin bror. Som blev mobbad. Hela skoltiden. Blev han mobbad. Det var jättehemskt. Att han blev mobbad. Ja ni fattar? Gärna på andras tid, redovisningstid eller bara vår gemensamma lektionstid. Jag fattar såklart att det är jättesmärtsamt och att det behöver ut, men please! Fatta NÄR och VAR!
Och tjejen som bara måste få göra känt att hon hade en akut ätstörning för fem år sedan och inte aaaalls blev hjälpt hos BUP. Tragiskt, men fortfarande är det här ett universitet och ingen stödgrupp. Förlåt om jag låter svinhård, det är jag verkligen inte! Är faktiskt en jättemjuk människa som gärna tar om hand. Lyssnar också. Men inte i skolan. Det är ungefär så långt ifrån vad jag är där för som det går att komma, och ännu mer: de måste för sin egen skull lära sig att kniiipa. Vi ska gå här i tre och ett halvt år om det vill isg och arslet håller. Vill de verkligen figurera i folks huvuden som Mobbad Bror, Mobbad och McÄtstörning, I think not.
Hur kan jag peppa dem att skaffa varsin blogg?
October 3rd, 2008 at 10:51 am
jag håller med dig! och jag känner igen det där, det är ju oftast människor med lite trasigt bagage som söker sig till sådana utbildningar. och jag tror att det är “värst” i början av utbildningen, de flesta utvecklas ju i alla fall under utbildningens gång och när ni sedan utexamineras (det går förresten mycket snabbare än vad man tror, åren bara flyger förbi en!) så har dessa människor nog lärt sig att man till exempel inte kan lämna ut sig så mycket av sig själv till sina klienter… då finns ju nämligen risken att man inte blir någon bra socionom och att man blir utbränd. men ja, de borde ju börja blogga, så att det kan skriva av sig och få kommentarer på det, om de nu är ute efter någon slags bekräftelse… säg något i stil med “du borde verkligen börja blogga!” så kanske det löser sig.
oj, det här blev en lång kommentar, ha ha!
October 3rd, 2008 at 12:39 pm
Alltså jag hade nog sagt något…ett tillfälle då ingen specifikt känt sig utpekad. Sagt att det verkligen är JÄTTEINTRESSANT med personliga erfarenheter men att det är lätt att det gör det svårt att fokusera på lektionen. Efterlyst ett lämligare forum…
Starta en Sopis-blogg!!
October 3rd, 2008 at 5:04 pm
Det där känner jag igen från första terminen och familjerätten!
Precis som jessie säger så tror jag att det går över, antingen för att de anpassar sig eller för att de hoppar av.
Sedan verkar det i och för sig finnas en rättshaverist för varje termin.
October 3rd, 2008 at 5:07 pm
Och det finns nog en anledning till att de lägger socialpsykologin så tidigt