Anna Klara

Men min första tanke var såklart NEJ INTE NU. Nu när vi äntligen hittat ett ställe att stå på där vi går i hutlösdyra antikaffärer och pratar porslin och möbeltyger och när han berättar ärligt och mjukt om bakslag i sin socionomutbildning och -karriär och det eviga pusslandet med småbarn och jobb och helgerna jag var där. Inte nu. Idag sa han att jag var vacker. Och det syns att han är stolt, att han älskar att höra om flickorna och om socialhögskolan (nog särskilt när jag nämner byggår och feta valv och Blir du lönsam, lille vän-globlampor och att hela stället ser ut som en strandad Atlantångare). Inte nu, när allt för antagligen första gången stämmer så jävla fint. Blev så glad när jag kom upp ur tunnelbanan Odenplan och han stod där, reslig och olivhyad i sin posha oljerock. Inte nu SNÄLLA.

Och så, det här kanske låter lite udda, kände jag mig som en tjockt krallig idiot. Innan jag gick hemifrån sa jag till Tobias “jag är så himla glad att vi ses och lunchar och pratar”. Det var ju dumt. Glädja sig, nästan börja ta för givet. Very stupid. Gör det inte. Det är så folk får cancer nämligen.

This entry was posted on Monday, October 27th, 2008 at 10:54 pm and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.