Anna Klara

(OBS spoilervarning OBS)

En av mina favoritscener hittills, och ja, således i ett halvår framåt. Sookie drömmer. Bill flashar huggtänderna. Kåtmafaktorn i de tidiga avsnitten är skyhög och män som ler elakt och snarly är en av mina stora svagheter här i livet och gudars vad som landat i mitt knä på grund av det. Kaos och förstörelse och blåmärken och en dotter. Nåja.

Men det är ju den årstiden. Och blixt blir så fugly. Ville visa hur mysigt vi börjar få det, borden köpte vi idag. Förtifem pix styck! Samma färg som jordgubbsglassen i tresmak.

Ganska mycket finhet om jag får säga det själv! En annan sak jag själv brukar säga är att som par har Tobias och jag en styrka som ibland även är en svaghet. Vi sätter rolighet högt och före mycket. Som nu. Barnen är hos mina föräldrar och vi har julklappar och kalas att planera, väggar att spackla, golv att dammsuga och plugg att plugga.

Men vi ska bänka oss i hörnmonstret och se säsongsfinalen. Håll mig handen bloggledes.

(det här inlägget innehåller lite True Blood-spoilage)

Nej, jag är inte perfekt, det hoppas jag är väldigt uppenbart för er läsare. Men är det något jag är stolt över hos mig själv så är det att jag faan aldrig har hoppat upp och satt mig över någon sådär och klämt fast dem i ett dödsgrepp mellan skinkorna och fist till, för att riktigt gnida in hur jäkla usel motparten är. Frågar ni mig så är det så sällan man behöver göra på det viset att det antagligen inte händer alla under en normal livstid. Det finns många, många fina och respektfulla sätt att upplysa och diskutera och så frön på. Lynchmobb är inte ett av dem.

Hela denna lördag har varit en enda gråtrög sörja, känner mig så bakfull som jag minns att man kan göra. Utan framfylla då.  Huvudvärk som växlar från vänster till höger sida och så vänster igen, diffust illamående och en liten pickande, ständigt närvarande skitnödighet. Ursäkta.

Sitter och ruvar på säsongsfinalen av True Blood och livet kommer kännas avsevärt ovärdare väl den är sedd. Ja och jo det där jordiga kyrkogårdsknullet (avsnitt 7?) är det hetaste jag någonsin sett på den här laptoppen. Så kått. Det var liksom så sjukt autentiskt, trots hela vampyr-som-reser-sig-ur-jorden-grejen, det kändes som ett sånt där sällsynt middle of the night-fuck där inblandade parter vaknar simultant som av synkron nedräkning och bara vältrar och sliter sig helt needy in i ett brådskande ligg. Ursäkta igen. Och vadå sällsynt, vad vet jag, ni kanske gör sånt var och varannan natt. Själv väser jag “KISS” och armbågar Tobias i sidan för att han ska hämta ny blöja (de läcker fan JÄMT) och lakan säkert 2-3 gånger i veckan. Skilda världar.

Är det sant att säsong 2 inte kommer förrän i sommar?

1. Att Imse har börjat fråga, med lika delar gnäll, ängslan och ynk i rösten “kommer du och hämtar mig idag, mamma?” och om svaret blir nekande, “när kommer du hem?” gärna följt av “vi ses ju aldrig”. Och det är sant, vår tid är för knapp. Det är middag som jag ofta äter efter resten av Karlssonhögen och sen är det nån timmes plock och don och sen är det godnatt vi ses imorgon älskar dig. Det räcker inte, inte för nån av oss. Börjar fatta hur bra vi haft det.

2. Igår på sociologin, seminarium, tema feminism. I luften just den minut jag tänker på, objektifiering. En i klassen får ordet och berättar: “I mitt hemland upplever jag inte samma objektifiering som här. Det går inte att se på kvinnor på samma sätt där, en man får aldrig lägga blicken på en annan mans kvinna”.

JA. Jag höjde mina ögonbryn jag med. Tänkte TACK för bloggstoffet och njiihihihi hörde hon inte själv vad hon sa? Satt tungt och självtillräckligt i min svenska upplysthet och smålog, åtminstone inombords, åt någon annans groda.

Det småskamslas jag över men det är uthärdligt att tänka på. Nu det obehagliga: hur det sekundsnabbt formades en veritabel mobb i klassen som så effektivt samsades om att lyncha henne. Slipade argument proppstinna av löjliggörande så subtilt att det först svårt att upptäcka. Om man inte tittade på Den Oupplystas böjda nacke och följde hennes blick som vette rätt ner i bordsskivan. Där syntes förlöjligandet så att det var rent fysiskt påtagligt. Oj vad det måste ha pirrat härligt för de som ivrigt sträckte sina händer i luften och i tur och ordning fick vädra sina domar och catchy oneliners med politiskt korrekta budskap - pluspoäng för humoristisk knorr.

Ja, jag hoppas verkligen att det värmde gott i belackarnas inre. Att det var värt att så till den milda grad trycka ner en annan människa i skorna. Jag tror det kommer dröja innan vi får höra något från henne igen.

Brios vitvita…

…eller Mickis med diskbänk…

…eller Muminmammans lantliga?

Firar godkännandet med 100 g istället för traditionella 200.

Godkänd! Inget lysande godkänt men like I give a shit. Eller ja…men ni fattar. Jag är godkänd i en kurs i vilken jag knappt hann öppna kurslitteraturen och än mindre sova ens sex timmar sammanlagt per natt.

Man är bra jäkla okej ändå. Och det är ni med, kära sömnstörda, på-randen-till-ett-sammanbrott-pressade, hard trying läsare. Glöm inte det.

Nu tutar vi och kör på sociologin också. Arslet har hållt för värre.

Kitty sover middag nu, fort och febrigt andas hon. Jag ska läsa. Inget går in men läsas ska det ändå. Mitt högra ögonlock är mer än en halv centimeter tjockt! Imorgon ska jag visa upp det i skolan. Så att alla kan tycka synd om mig.

Ibland känns det som att alla andra alltid orkar. Som att deras barn somnar och sover som de ska och inte är sjuka halva tiden och som att de själva aldrig känner att DAMN vad korkad jag är, jag har läst fyra uppslag och kan inte redogöra för ett endaste läset ord.

Är det så?