Alltså förlåt, men jag blir på riktigt illa berörd. Vad händer här? Är det bara jag som tycker det känns varning?
Fasaden känns så krampaktig att det är svårt att tänka sig att den någonsin tillåts rasa. Ens när ingen ser. Obehagligt och så allt det här nya sexpratet och tatueringar varje vecka. Blir ledsen.
Jag tror liksom inte på, kommer aldrig att göra, att man kan skilja sig efter en rad år och barn ihop med en axelryckning. Säga “det är inte så dramatiskt det här” och verkligen mena det. Och gå vidare, rusa vidare. Jag tror faktiskt inte att sånt händer. Har jag fel så känns det ännu ledsnare.
Det är nog ett sätt att hantera, ibland kan man behöva ta kraschlandningen först när man är redo för den.
[Reply]
Jobbigt bara om man då är helt täckt av tatueringar och hela Sverige har fått läsa om ens sexleksaker.
[Reply]
Eller så kan det vara ett sätt att fortsätta stilen av “jag är så full av mig själv och är så jävla cool numera när jag blitt vuxen att jag vägrar ge mig och inse att jag har failat nåt i livet, typ ett äktenskap” alá skugges vanliga bajsnödighet de senaste åren…..
[Reply]
Personligen skulle jag hellre föda vaginalt än att pierca mig “där nere”. Men vi är alla olika.
[Reply]
Har hon piercat knäna?
[Reply]
Alltså, jag hoppas inte inlägget lät bitchigt. Jag vill på inget sätt dryga mig eller göra narr av henne, jag tycker på riktigt att det är jobbigt att läsa hennes blogg då jag läser in så mycket ångest i inläggen och beteendet. När jag var yngre var Linda viktig för mig, eller ja, så viktig som nu en person som förestår en Expressenbaksida kan vara för någon. Jag tyckte att hon både brann och ägde visdom.
Känns jätteledset att en trebarnsmamma i min ålder kanske mår asdåligt och har blivit snuvad på sin radhus-äktenskaps-dröm. Och om jag har fel och hon i själva verket mår bra och har typ FUNNIT SIG SJÄLV i intimpiercings och sextoys, ja då är det bara bra. Jag skulle inte känna mig dum, bara lättad.
[Reply]
Nej, jag tycker inte att det lät bitchigt, jag förstår vad du menar. Och jag känner lite samma sak. Jag har inte läst hennes blogg på hur länge som helst, men nu gick jag in där… och det kändes så sorgligt, på något sätt. Som om hennes ledsenhet liksom sipprade fram mellan raderna. Till slut orkade jag inte läsa mer, det var för jobbigt…
[Reply]
Nejmen fy satan, jag förstår vad du menar. Får bara ångest av att läsa hennes blogg numera. Förut så undrade hon varför det var fel om man bara ville köra missionären hela tiden och nu…? Vad pysslar hon med?
OK om hon var en crazy tjej från början, eller åtminstone verkar släppa loss lite bara. Men det känns så FORCERAT att det blir pinsamt. Som om att exet sagt att hon var tråkig och nu ska hon visa att hon minsann inte är det. Men ångesten lyser igenom. MAn tyckler synd om henne och önskar för hennes egen del att hon inte tyckt att det var så löjligt att söka lite samtalshjälp.
[Reply]
Ja, skönt att ni vet vad jag menar. Eller ja…men ni vet. Forcerat var ordet.
Ja. Samtalshjälp borde alla som skiljer sig erbjudas. Alltså inte familjerådgivning utan post-brytning tänker jag…hon hade väl knappast nappat då men kanske någon annan.
[Reply]