Måste se det här så fort tid finnes, ska strax bränna av ett par Supernatural (än så länge kraftigt fluktuerande kvalitet, which I can take jämfört med serier som går ut stenhårt första säsongen för att sedan bara sjangsera. Hej LOST), har nyss läst ut Soulless, Eden Lake ligger och skvalpar i väntan på att få skrämma mig och imorgon ska jag se Antichrist. Ja och så har vi allestädes närvarande True Blood såklart, visserligen kvalar varken det eller Buffy in som skräck men båda handlar om det övernaturliga.
Jag ÄLSKAR att få bli rädd, jag vill nästan kalla det ett behov. Har varit så sedan mina pre-teens, det började med att jag tömde det lilla jämtländska biblioteket i byn där min barndoms somrar firades, på Stephen King och så vidare till Koontz (utmärkta samlagsskildringar för en kunskaps- och erfarenhetstörstande flicka i adolescensen. Dock undrar jag vad grejen är med hans extrema ejakulationsfixering. Jag är trettiotvå år gammal och har till dags dato icke bevittnat något som ens liknar de explosioner/tsunamis/vulkanutbrott han så gärna beskriver (man kan räkna med två i varje bok) och då har jag som ni mycket väl vet, internet. Jag hoppas att detta statement inte på något sätt komprometterar min mans virilitet). Läste Femte barnet som gravid, tittade på Rosemarys baby, I just can’t get enough. Blir ofta skitskraj och det håller i sig också, många är de nätter jag fått väcka ehm, Molnet för att jag måste ha följe för att våga gå och kissa. Och ändå måste jag dit och peta så fort jag får nys om något nytt läsk. Jaga skrämselkickar. De enda gånger jag riktigt känt att jag tangerat gränsen för vad jag klarar har varit då jag såg a) The Blair witch project, och b) The Ring. Alternativ a leder dock med hästlängder, jag har verkligen aldrig fått min skit så noggrant skrämd ur mig. Total klaustroupplevelse, allt detta gissande och man är helt utlämnad till sin egen fantasi. Instängd i det egna huvudet. Uschianemej. Och det abrupta slutet. Jag grät i flera veckor när jag nödgades vara ensam hemma.
Ge mig ert bästa mysrys? Böcker som filmer som teveserier. Eller – ooooh! – egenupplevt.
Serien supernatural håller i sig men ändrar ton. I första säsongen är de mest på jakt efter sin pappa, sen blir det mer en strid mellan gott/ont. Den håller, så långt jag sett iaf. Jag kom av mig under hollywood-författarnas strejk men då var de iaf inne på säsong tre tror jag eller var det till och med fyra???
Iaf, jag avundas dig som fortfarande kan se alla för första gången igen
[Reply]
Twimpan!
När Twin Peaks gick på TV andra vändan gick jag i högstadiet och satt uppe varje tisdagnatt (tror jag det var) och såg den, efter varje avsnitt blev jag tvungen att se clueless för att kunna somna… Så Clueless har jag sett väldigt många, den är däremot inte så bra…
[Reply]
http://www.imdb.com/title/tt0286106/
Signs! Den enda film som skrämt mig mer är The Ring. Jag har hört att vissa tycker den är löjlig, jag har dock hört folk säga samma sak om Blair witch. Såatteh, smaken är som baken osv.
[Reply]
The Ring var det värsta. Såg iofs bara början av the Grudge… Blair witch tajt tvåa. Men jag pallar inte skräck längre, gud vad jag älskade det förr. Nu mår jag så sinnessjukt dåligt när jag sett något.
Spökade förresten på min pappas gård. Vidrigt. Fast hon var snäll. Hu.
[Reply]
Men gud, du är min skrämseltvilling. Precis de två filmerna som liksom varit för mycket för mig. Och då har jag sett ALLT. Fast koontz klarar jag inte av
[Reply]