Anna Klara

Jo. Jag vill försöka sammanfatta men vet knappt om jag orkar. Alltså barnsligheten hos folk överlag, den är mattande (OBS, jag menar verkligen inte er som kommenterar, jag pratar om stora samhälleliga sjok). Engla tipsar om en jacka som “passar till finklänningen, till jeans om man ska iväg till stan etc”. I barnstorlek. Julhandeln, ja vad säger ni, finanskris och svinfluensa till trots lär den ju slå rekord i år igen. Ungdomar grinar offentligt för att de inte fattar att skor för 1500 är en hög, hög lyx. Det är helt normalt att ha vartenda rum i sin bostad inrett enkom efter eget tycke, från golv till tak via svindyr tapet. Samma sak med kök, det är väldigt nära en självklarhet att man, vid inflytt, ska göra allt till sitt eget. Samma sak med ALLT.

Att nöja sig, att rätta mun inte bara efter matsäck utan även efter vad som är rimligt ur andra perspektiv än vad man har i plånboken, blir bara mer och mer utrotningshotat.

I en tråd på familjeliv hade en kvinna handlat för tjugotretusen kronor under det gångna året (och året var ännu inte slut, det här tror jag var i oktober förra året). BARA PÅ POLARN OCH PYRET. Till sitt lilla barn. Hur kan man inte bulimispy av sånt? HUR? Och det här vad barnen behöver, jag vet inte, det är så jävla tjockskalligt och enfaldigt att utan knot svälja reklamer och retromönster och villigt böja sig framåt med särade skinkor. SNÄLLA ALLA det går så bra utan en komplett garderob alla storlekar. Man kan gå från 86 till 98, hittills har inte ETT ENDA BARN omhändertagits i Sverige för att det gått med uppvik på ärmar och byxben. Samma sak åt motsatt håll, man behöver inte köpa nytt så fort handloven synes. DET GÅR BRA. Vet ni vad min mormor gjorde? Hon stickade armband av restgarner och förlängde på så vis barnplaggens livslängd. Och det var inte flera sekel sedan, lite drygt ett halvt bara. Kvinnor i min ålder köper ny bikini vart och vartannat år, min mamma har samma baddräkt nu som när jag var liten. VI MÅSTE SPJÄRNA EMOT. Det FÅR inte vara synd om en för att man inte har råd med precis det man vill ha precis när man vill. Jag vägrar.

Och det här att det skulle vara så jääävla synd om ungdomar som inte har “de rätta märkena”. Well. För det första så tror jag att det är en grov överdrift, exakt hur utsatta och illa behandlade dessa arma stackare i ohippa plagg är. För det andra så: MAN KAN GOTT HA DET LITE SVÅRT. Man dör inte av ett fniss eller en gliring, there woops I SAID IT. Men faktiskt. Ja, jag står för det fullt ut även med mina egna barn. Sen är det naturligtvis en helt annan sak med regelrätt mobbing och trakasserier, men come on, sånt har aldrig berott på varumärken utan hellre på fel i huvudet hos vissa individer och dysfunktionella grupper. Och OM det nu har blivit så fruktansvärt livsviktigt för de yngre att på millimetern passa in så har vi ju ändå ett ansvar som vuxna människor att ändra på detta, eller hur?

Det är klart att man vill ha fina saker och kläder, det vill jag med (som ni väl vet vid det här laget, hehe). Men hela lyxprylgrejen har antagit såna sicka proportioner. Och fort har det som sagt gått.

Som alltid dras upp. JAG ÄR LESS PÅ HENNE. Ja, det är tungt och slitigt och, som uttrycket antyder, ensamt. Men att det är en så FRUKTANSVÄRT utsatt grupp? Jag köper det inte. Jag tycker 1273 kronor i månaden är en stor summa, nu är det visserligen inte – av varierande orsaker – alla ensamstående som uppbär underhållsstöd, men jag vill ändå nämna det då det är en populär grej att idissla i fattigdiskussioner. Det måååste höjas och det räcker iiinte. Well, det är precis som Hanne Kjöller säger inte så att den summan är tänkt att TÄCKA kostnaden för ett barn. Och ihop med barnbidraget à 1050 per månad kan väl tusan ingen låta bli att tycka det är ganska mycket pengar man ändå får? Ja jo, det är säkert många som inte tycker det. Suck.

Sen tycker jag att det är viktigt i sammanhanget att påminna om hur jävla sjukt fantastiskt lyxigt Beverly Hills vi har det här: FRIA UNIVERSITETSSTUDIER, OCH SOM OM DET INTE VORE NOG MED DET, STUDIELÅN FÜR ALLE. Barnomsorgen! Herregud BARNOMSORGEN, den är så gott som gratis (Ja. Den lilla summa man maximalt betalar, som ger ens barn ett mål varm mat och mellanmål varje dag och som medför att VEMSOMHELST som är arbetsför kan ta sig ett jobb och tjäna och förbättra, den summan tycker jag gott kan kallas nästan gratis). När man säger det i England, bara “jag betalar typ £70″ så gapar folk imponerat och frågar I VECKAN? Och det skulle de isåfall tycka var ett kap, men så säger man nejje, i månaden och då svimmar och dör de. Arma stackare. Medan vi kan plugga och senare jobba med barnen i fin omsorg och klassresa så det visslar om det.

Ja jag vet inte. Jag kan liksom inte per automatik tycka synd ens om den förskräckligt utsatta Ensamma Mamman. I de flesta fall har hon ju ändå ett rätt okej Svenssonliv (då avser jag Svensson såsom Svensson var när jag växte upp).

Dessutom är det pissenkelt att leva jämställt som ensamstående.

Jag vet inte alls när det hände, det här att utlandsresor, eget rum för varje barn, state-of-the-art teknikprylar och nya, hippa kläder varje säsong blev existensminimum eller åtminstone standard. Har inte hängt med. Men fort måste det ha gått för det var då inte så när jag var barn för mindre än tre decennier sedan.

Jag tycker det är helt stört. Alltså när blev det så självklart att Svensson ska fara till exotiska hörn av världen minst ett par veckor om året och inreda med tapeter à 700 pix/rulle och SYND om barnen som har kläder bara från kedjorna. När? Varför är det inte fler som ifrågasätter? Eller uppskattar, allt det vi trots allt har. Jag lovar, life goes on även i en läga utan fondvägg och med svinful rosabeige matta på golvet, så även utan danska barnkläder, tonårsgympadojjor för ettochetthalvt tusen och DVD (JO! Faktiskt).

Missförstå mig inte nu. Jag förnekar inte fattig-Sveriges existens, dock bestrider jag dess påstådda omfattning. Och jag tror att ni som läser bloggen vet att jag själv är förtjust i en hel del guldkant, vardagslyx osv. Och att jag unnar alla barn glass, bad och miljöombyte på sommaren. MEN ATT SÅ TILL DEN MILDA GRAD TA DET (och mer därtill) FÖR GIVET. Vi har faan förätit oss på välförspändhet, det måste vara så. Bläk. Ingen unge far illa enkom av att föräldern eller föräldrarna har låg inkomst. Ingen vuxen heller! Och man dör inte av att fira sommarlov på hemmaplan, det ska en jävla massa mer till för att det ska vara synd om en.

Pinsamt.

Jag hade aldrig dåligt samvete över den.

Vill bara inte att ni ska tycka illa om mig.

Jag vet inte om det heter australiskt eller australiensiskt, mörkar detta genom att säga “från Australien”. Smart!

Jag färgar bryn och fransar, det är egentligen inget jag skäms över men tydligen vet få om det.

Jag säger att jag sökte utbildningar till hösten, men i själva verket lät jag bli.

Ibland tycker jag att det är glädjande att höra att folk gjort slut. Alltså på helt vanliga, icke-destruktiva förhållanden innehållandes såväl gemensamma jular som fluffiga smeknamn.

Jag tycker om både snabbkaffe och hushållsost, skäms inte över det men anar att jag kanske borde.

Tomas, jag var otrogen mot dig vid ett tillfälle. Och på mer än ett sätt tycker jag att du förtjänade det.

Tove, i gymnasiet fanns din Fruit of the Loom-tröja hemma hos mig precis som du trodde. Jag sa bara att den inte gjorde det eftersom jag var så sjukt sur på dig. Minns inte över vad men jag slängde i alla fall tröjan i ett fit of rage. Detta har jag dock haft dåligt samvete över.

Ibland tänker jag på vilka saker jag vill ha från mina föräldrars hem när de dör.

OK, varje gång jag är där.

Det är inte särskilt många saker.

Jag säger mig tycka att “en cykel är ingen självklar rättighet, det är en extravagans man får ÖNSKA SIG” men egentligen är jag bara sjukt lättad över att Imse vuxit ur sin så till den grad att hon verkligen inte KAN använda den. Varje gång hon cyklat iväg har jag tänkt på begravning (låtval: Bob Dylans Forever young) och att leva resten av livet som ett enda svart hål av OUTHÄRDLIG SMÄRTA OCH SAKNAD. Allt för att jag var så jävla dum och lät ungen cykla.

Jag kan inte sluta tänka på vilket frisyrval som kan tänkas komma få flest människor avundsjuka på/attraherade av mig.

Jag dagdrömmer något förfärligt, en favorit är den där jag gör något osedvanligt godhjärtat, typ lär en analfabet att läsa. PÅ MIN EGEN FRITID. Haha.

Nu vågar jag inte fler.

Det finns en jättefin blogg som skrivs av en jättefin bloggerska, som jag all fluffighet till trots valt att sluta läsa. Pallar inte med det ständigt närvarande supandet. Varteviga inlägg, det skulle kunna vara en egen kategori i bloggen: dagens sprit. Det besvärar mig. Och kanske tänker någon nu att om hon hade varit man hade det varit helt OK men njaa. Jag vet inte det jag, det tror jag inte att jag hade tyckt. Verkligen inte. På gymnasiet sa engelskaläraren att i England måste tjejerna beställa halfpints, inte pints, för annars är de inte fina. Skrattade ihjäl mig. Men hur som. Jag är kanske egentligen inte lika mycket besvärad som förvånad. Dricker folk verkligen sådär? Så mycket och så ofta? Jag trodde det var mest på film och TV som dessa drinkar med pinsamma namn figurerade, dessa viner och spriter och glammiga bubbel.

Känns lite som det där brevet som cirkulerat, det i vilket en ung kvinna listar sina krav på sin pojkvän. Alltså TROR FOLK, unga vuxna, ATT DET PÅ RIKTIGT GÅR TILL SÅ? Vad i Hälsingland. Som en film med ett vängäng och parties och kindpussar och drama, heels och drinkar och evig, himlastormande förälskelse.

Alltså det finns en hel del förälskelse och finhet och nån enstaka pruttare i mitt liv också, men hej hallå det är ju knappast livsoutfittens basplagg för att tala English med er. Det känns som att det är så himla vanligt att tappa förmågan att se det stora och fina i det lilla vardagliga. Mitt liv är ett lapptäcke av nässelutslag (yes they are still going strong), matlagning i en hast, “här mamma ta min kuse”, herregud hur mycket kan ett par fötter egentligen lukta och två, MAX två avsnitt Buffy per kväll och så min lilla själ mitt i allt. Och det är ett verkligt bombastiskt lapptäcke. Tillvaron behöver liksom inte stavas Sex & the Nånting för att räknas.

Man kan lätt få intrycket att hela blogguniversum behöver in på detox. Snälla detoxpersonal tryck upp tarmsköljningsslangen lite extra på vissa va.

Och verkligen förlåt mig nu, men det är bestämt något som gått amiss i säsong två. Magin. Innerligheten. Den totala och oförställda chosefriheten, jag saknar, det har liksom blivit lite coolt. Slagfärdigt och polerat. Alltså det är fortfarande exceptionellt bra, men MAGIN. Jag vet inte.

Eller är det kanske i själva verket mig det handlar om.

Men ursäkta, det här är väl inte precis vad jag skulle kalla fyra BARN. Tjejerna ser ju båda ut att vara i den ålder i vilken jag reste själv, big deal då. Vad gnälliga folk är. I sammanhanget att resa med skulle jag nog vilja säga att barn är barn högst upp till typ 12. Och väl de är 5-6 är de verkligen inget större omak att tala om.

Skulle tro att många klagar just för att de inte kan ligga och PRESSA som de önskar när barn är inblandade. Faan vad sur jag är. Kristina tynger ner mig. Kristina och juliledan. Det kan få bli höst nu tack.

Orkar ni? Jamen jag behöver gnata, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är ju ALDRIG nöjd. Klippningen är bra men det känns inte som meningen att mitt hår ska vara långt, tycker jag fått sprött kärringhår. Kristina Lugn! Förlåt Kristina men. Och samtidigt så bara men jag har ju sparat så länge. Vissa dagar är det ju så fint. Prutt. Kommer garanterat ångra mig om jag klipper, men vad är det egentligen för skillnad på att ångra och på att gå och vara missnöjd merparten av tiden? Det känns så dassigt och trist. Och riktigt långt är det ju inte heller. Och så funkar det inte att föna! Nej, Kristina godtar enbart tidsödande och kylande självtork, annars hämnas hon med frizz. Hopplöst.

I nuläget gillar jag mitt hår typ dagen efter jag sköljt ur en inpackning jag sovit med. Om jag har tur.

Grattis på födelsedagen högt älskade lilla kvicksilver. Tre år, nästintill ofattbart. Du ger oss så mycket och vi önskar dig ännu så mycket mer. Cyklar, ballonger, ytliga skrubbsår, tårtor, vattenspridare och all vår kärlek. Dig skall intet fattas.

Tack för att du råkade dra just oss i föräldralotteriet.