Jag vet inte alls när det hände, det här att utlandsresor, eget rum för varje barn, state-of-the-art teknikprylar och nya, hippa kläder varje säsong blev existensminimum eller åtminstone standard. Har inte hängt med. Men fort måste det ha gått för det var då inte så när jag var barn för mindre än tre decennier sedan.
Jag tycker det är helt stört. Alltså när blev det så självklart att Svensson ska fara till exotiska hörn av världen minst ett par veckor om året och inreda med tapeter à 700 pix/rulle och SYND om barnen som har kläder bara från kedjorna. När? Varför är det inte fler som ifrågasätter? Eller uppskattar, allt det vi trots allt har. Jag lovar, life goes on även i en läga utan fondvägg och med svinful rosabeige matta på golvet, så även utan danska barnkläder, tonårsgympadojjor för ettochetthalvt tusen och DVD (JO! Faktiskt).
Missförstå mig inte nu. Jag förnekar inte fattig-Sveriges existens, dock bestrider jag dess påstådda omfattning. Och jag tror att ni som läser bloggen vet att jag själv är förtjust i en hel del guldkant, vardagslyx osv. Och att jag unnar alla barn glass, bad och miljöombyte på sommaren. MEN ATT SÅ TILL DEN MILDA GRAD TA DET (och mer därtill) FÖR GIVET. Vi har faan förätit oss på välförspändhet, det måste vara så. Bläk. Ingen unge far illa enkom av att föräldern eller föräldrarna har låg inkomst. Ingen vuxen heller! Och man dör inte av att fira sommarlov på hemmaplan, det ska en jävla massa mer till för att det ska vara synd om en.
Pinsamt.
Men vad fan!
[Reply]
Oj nu gick det. Försökte kommentera men den ba försvann.
[Reply]
Om inte du hade varit gift med Tobias hade jag gift dig med mig!
Vi tycker lika i allt utom två saker. FAntastiskt.
[Reply]
OCH jag har sparat ut en centimeters armhålehår! Just for you.
[Reply]
Är inte Svensson dessutom “rikare” än någonsin? För inte alls så länge sedan hade det varit uteslutet för större delen av befolkningen att leva med den standard de har i dag.
Det är ju fortfarande så att 10% av befolkningen äger (ca) 90% av kapitalet, men vad jag har förstått har den rent materiella standarden utjämnats något mellan de grupper som har det allra sämst, det är inte lika dyrt att skaffa sig de saker som förut visade att man lever ett bra liv.
Jag undrar om det är därifrån den nya normen för existensminimum kommer? Att man inte längre kan se en lika tydlig skillnad mellan en själv och “de som har det sämre”. Litegrann som det där att så gott som andra skulle välja att tjäna betydligt mindre, bara grannen inte tjänar mer.
[Reply]
(Jag vaxar armhålorna för den otroligt snygga sjukgymnastens skull, jag vågar inte fråga vad han föredrar)
[Reply]
Alltså att man kan säga att Svensson inte är Svensson? Det är mycket möjligt att det är så. Men GNÄLLET! Att folk inte ser det fullständigt ABSURDA!
[Reply]
Armhålorna är det ondaste ställe jag kan tänka mig att vaxa på := Ja, förutom kanske ögonlocken då men av de ställen som vanligtvis vaxas.
[Reply]
Det här är ju så sinnessjukt dråpligt, att killen inte kan köpa dyra sneakers…och det kallar de fattigt!! (tar bort länken annars försvinner visst kommentaren)
Fattigt är att inte kunna köpa mat, eller kläder ens från billighetskedjorna.
Dessutom är krappen fjorton bast. Vad sägs om att dela ut tidningar, sälja AB osv?
Deras serie är ju ett hån mot de som är fattiga på riktigt. Jag minns en kompis som var tvungen att ringa och fråga sin mamma om vi fick ta ost på våra mellismackor. “För hushållsost är svindyrt ska du veta”. Då börjar man närma sig existensminimum.
[Reply]
Ja, verkligen ett hån!
[Reply]
Åh jag håller meeeed, jag antar att det handlar om den där ABartikeln eller serien om fattiga människor eller? Jag minns en sådan artikel som de hade för ett par år sen där en ensamståendemamma tittade besviiiiket in i kameran och under stod “har inte råd att åka till mexico” och man tror ju inte sina öron! Vadå åka till Mexico? Jag har aldrig varit i Mexico och jag har inte ens barn! Det är möjligt att hon kanske var från Mexico eller så och ville åka dit med ungen för att uppleva arvet eller jag vet inte, men kom igen, sånt får man ju faktiskt betala själv.
Och apropå minnen av verklig fattigdom hade jag en gymnasiekompis (för sex år sen ungefär) vars hela syskonskara var helt förkrympta eftersom de växt upp mestadels på buljong och nudlar. Jag tror fan hon hade hål i alla sina underkläder och bar i princip bara ärvt och secondhand. Den där killen som bara hade ett par jeans på löpsedeln igår såg ärligt talat inte ut att vilja ta i secondhand med tång *fördomar*
[Reply]
Ja, precis, den och så har jag gått och tänkt på det här ett tag, hur snabbt det har ändrats. Inredning och kläder och resor och öht en levandsstandard som faktiskt är ganska spektakulär. Och det får folk absolut ha! Men att inte se det för vad det är, en LYX, utan istället göra det till att det skulle vara synd om de som hamnar under det extremt högt dragna strecket. Bah!
Ja. Fattigsverige finns ju verkligen, det gör det helt klart. Tyvärr tror jag att en sånhär kackig artikelserie kan skapa en rätt hätsk stämning som rent missgynnar (well, i längden iaf) de som på riktigt har det skralt.
[Reply]
Jag blir också sjukt irriterad på människors bortskämdhet. Dessutom är det ett hån mot de verkligt fattiga att gnälla över att man inte kan köpa dyra sneakers eller åka till Mexiko utan får nöja sig med Mallis.
Jag har känt/känner människor som verkligen fått vända på varenda krona och då finns det inte ens i tanken att gnälla på att man inte kan åka utomlands, för det är inget man tänker på när man inte ens har råd att ta semester, eller undrar hur man ska kunna köpa mat och kläder till sin familj.
Såg en ekonomisk rådgivare uttala sig i TV i början av finanskrisen i höstas. Hon pratade om att svenska folket nog måste börja se över sina utgifter. Reportern undrade vad det kunde röra sig om för besparingar, och rådgivaren sade “ja, en barnfamilj kanske bara kan åka utomlands en gång om året i stället för två”.
Hade jag haft något i munnen hade jag satt i halsen. Är vi verkligen så välhavande att vi åker utomlands, och till och med mer än en gång om året, i det här landet? Jag känner ingen som kan det, men så umgås jag å andra sidan mest med musiker och undersköterskor.
[Reply]
Ja, det där med Mexiko var verkligen i hästväg. Hur kan NÅGON ta nåt sånt på allvar? Jättepinsamt ju.
Ja. Jag tror att många har det så bra, eller, det verkar ju så i alla fall. Och jag reser ju själv och UNNAR mig, men liksom därifrån till att tro att det tillhör livets nödtorft…är ju helt puckat. Dessutom är det väl, vill jag minnas att jag hörde, extremt dåligt ställt med sparandet här i landet? Så det är kanske tänkbart att en del tar av pengar de egentligen inte har. Men det är en gissning, eller knappt ens det, en fundering bara.
[Reply]
Jag menar inte att Svensson inte är Svensson utan att de synliga skillnaderna mellan olika inkomstklasser har minskat och att folk kanske gnäller, inte direkt, för att de saknar sådana saker som skiljer dem från inkomstklassen under, men att de skulle gnälla mindre om skillnaderna var tydligare.
Och då pratar jag inte om de som faktiskt har det väldigt knapert utan de som har det rätt bra och gnäller ändå.
[Reply]
(Armhålorna ÄR det ondaste stället.)
[Reply]
Ja. Det är helt klart tänkbart, och sjukt deprimerande.
[Reply]
Jag menade inte armhålorna nu.
[Reply]
Håriga armhålor är ganska osmakligt oavsett vem dom sitter på.
[Reply]
jag vill också gifta mig med dig när jag läser det här! jag har sagt det många gånger, men det tåls att säga om och om igen: du är så nedrans klok och bra! jag förstår mig inte på den här slit och släng-mentaliteten, märkesfixeringen och köphysterin. allt har fått sådana enorma propitioner! man behöver inte åka till new york en gång om året, äga en iPhone eller köpa en ny märkesväska varannan månad för att bli lycklig. ja, jag har helt enkelt svårt för att tycka synd om en tonåring som inte har råd med ett par märkessneakers. lite perspektiv på saker och ting skulle nog inte skada där, inte.
[Reply]
Jag har följt din blogg länge nu. Du verkar vara en vis person, och du skriver väldigt bra. Dessutom har du helt rätt i det du skriver, men jag tar ändå ganska illa vid mig när jag läser kommentarerna här.
Det tycks lätt att sitta och ösa ur sig om vad som räknas som “riktig fattigdom” när man har så mkt pengar att man faktiskt kan unna sig.
Det kan faktiskt kännas som döden att fira sommarlov på hemmaplan, om det är för att man knappt har råd med busskort den månaden. Och vi vänder och vrider på varenda krona här hemma 11 månader av 12, jag har ingen betald semester, men jag drömmer ändå om en utlandsresa. Betyder det att jag är bortskämd? Att jag borde vara tacksam för att jag har tak över huvudet istället?
Visst, det är bra att ha lite perspektiv på saker och ting, och jag försöker inte säga att folk skulle må bra av mer underhållstöd el. liknande. Men det gör ingen illa att försöka visa lite ödmjukhet mot de svenskar som så gärna vill köpa ett par extravaganta sneakers åt sin tonårsson, men istället måste betala mat, försäkringar och annan nödvändig lyx.
[Reply]
Jessica, om jag skrivit något som du tagit illa vid dig av så ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
Och visst kan jag förstå frustrationen i att inte ha råd att ge sina barn det de helst vill ha. Men jag kan inte för mitt liv förstå hur tidningen valt att dra upp detta som ett exempel på hur svensk fattigdom ser ut idag. Killen har bara ett par dyra jeans för han vill inte ärva brorsans smala…? Nej det kanske inte är helt kul men om detta är det fattigaste vi har så är det ju extremt mycket som hänt sedan åttiotalet.
[Reply]
Jessica, jag är också ledsen att du tog illa vid dig. Jag vet att det är jätteskillnad på att VÄLJA ett spartanskt sommarlov, för att man sparar till något eller för att man vill ta det så lugnt som bara är möjligt, och att faktiskt inte ha råd att göra ett endaste dugg.
Men ändå. Ödmjukhet inför längtan efter märkesgrejer, jag kan bara inte uppamma det.
Och så är det ju en enorm skillnad mellan att drömma om utlandsresor (vem gör inte det) och att se dem som något som utgör gränsen mellan fattig och ickefattig. Det är liksom det jag vill åt. Skillnaden mellan att vilja ha/längta efter, och att mena att man så gott som far illa utan.
[Reply]