Jo. Jag vill försöka sammanfatta men vet knappt om jag orkar. Alltså barnsligheten hos folk överlag, den är mattande (OBS, jag menar verkligen inte er som kommenterar, jag pratar om stora samhälleliga sjok). Engla tipsar om en jacka som “passar till finklänningen, till jeans om man ska iväg till stan etc”. I barnstorlek. Julhandeln, ja vad säger ni, finanskris och svinfluensa till trots lär den ju slå rekord i år igen. Ungdomar grinar offentligt för att de inte fattar att skor för 1500 är en hög, hög lyx. Det är helt normalt att ha vartenda rum i sin bostad inrett enkom efter eget tycke, från golv till tak via svindyr tapet. Samma sak med kök, det är väldigt nära en självklarhet att man, vid inflytt, ska göra allt till sitt eget. Samma sak med ALLT.
Att nöja sig, att rätta mun inte bara efter matsäck utan även efter vad som är rimligt ur andra perspektiv än vad man har i plånboken, blir bara mer och mer utrotningshotat.
I en tråd på familjeliv hade en kvinna handlat för tjugotretusen kronor under det gångna året (och året var ännu inte slut, det här tror jag var i oktober förra året). BARA PÅ POLARN OCH PYRET. Till sitt lilla barn. Hur kan man inte bulimispy av sånt? HUR? Och det här vad barnen behöver, jag vet inte, det är så jävla tjockskalligt och enfaldigt att utan knot svälja reklamer och retromönster och villigt böja sig framåt med särade skinkor. SNÄLLA ALLA det går så bra utan en komplett garderob alla storlekar. Man kan gå från 86 till 98, hittills har inte ETT ENDA BARN omhändertagits i Sverige för att det gått med uppvik på ärmar och byxben. Samma sak åt motsatt håll, man behöver inte köpa nytt så fort handloven synes. DET GÅR BRA. Vet ni vad min mormor gjorde? Hon stickade armband av restgarner och förlängde på så vis barnplaggens livslängd. Och det var inte flera sekel sedan, lite drygt ett halvt bara. Kvinnor i min ålder köper ny bikini vart och vartannat år, min mamma har samma baddräkt nu som när jag var liten. VI MÅSTE SPJÄRNA EMOT. Det FÅR inte vara synd om en för att man inte har råd med precis det man vill ha precis när man vill. Jag vägrar.
Och det här att det skulle vara så jääävla synd om ungdomar som inte har “de rätta märkena”. Well. För det första så tror jag att det är en grov överdrift, exakt hur utsatta och illa behandlade dessa arma stackare i ohippa plagg är. För det andra så: MAN KAN GOTT HA DET LITE SVÅRT. Man dör inte av ett fniss eller en gliring, there woops I SAID IT. Men faktiskt. Ja, jag står för det fullt ut även med mina egna barn. Sen är det naturligtvis en helt annan sak med regelrätt mobbing och trakasserier, men come on, sånt har aldrig berott på varumärken utan hellre på fel i huvudet hos vissa individer och dysfunktionella grupper. Och OM det nu har blivit så fruktansvärt livsviktigt för de yngre att på millimetern passa in så har vi ju ändå ett ansvar som vuxna människor att ändra på detta, eller hur?
Det är klart att man vill ha fina saker och kläder, det vill jag med (som ni väl vet vid det här laget, hehe). Men hela lyxprylgrejen har antagit såna sicka proportioner. Och fort har det som sagt gått.
Jag håller helt med. Och mobbing går inte att åtgärda med och beror inte på brist på märkeskläder.
Den skönaste kommentaren jag någonsin hört var från en kvinna som köpt en stuga med ett femtiotalskök och som svar på den evinnerliga frågan om vad hon skulle göra med skåpluckorna svarade “öppna och stänga, antar jag”.
[Reply]
Bli krönikör! De flesta svenska tidningar råder akut brist på bra sådana.
[Reply]
jag håller med Michaela. att ingen upptäckt dig än. ett mysterium.
och jag skulle vilja sätta upp ditt inlägg i varje fikarum, i arbetsrum, i kapprum, på stan.
[Reply]
Word!
[Reply]
Jamen nu har jag last din blogg ett tag utan att ge mig tillkanna och kanner nu att jag maste ju gora det. For du tycker precis som jag och jag ar sa javla trott pa den har kophysterin (ursakta engelskt tangentbord)!!!. Jag fattar inte nar det blev varldens undergang att inte ha ett hus med femtioelva rum och walk in-closet och bil och massa klader. Och att det ar viktigare att visa vem man ar genom sina saker an att ha ett sparkapital.
Nu vill min son sova, men jag skriver forhoppningsvis mer en annan gang.
[Reply]
Men guuud vad snälla ni är. Jag pöser! Helt överväldigad.
Anna, välkommen. Var bor du förresten, blir nyfiken?
[Reply]
Forrresten maste jag bara tillagga att jag alltsa ocksa tycker det ar kul att ha fina saker och tycker mode ar skitkul men jag bara fattar inte grejen med att man maste ha allt. Och jag tycker inte synd om nagon som ar femton som inte har rad med markesklader. Fixa ett extrajobb, halla!!!
[Reply]
Tack! Jag bor i Skane, har precis flyttat hem efter tre ar i London.
[Reply]
Aha okej, jag undrade eftersom jag har någon läsare från UK : ) Och ja, nyfiken i en strut du vet.
[Reply]
Ar lugnt, jag ar ocksa sjukt nyfiken
. Har last bloggen ett tag, aven nar jag bodde i London, sa du har i alla fall HAFT en lasare fran (eller jag fran och fran) UK.
[Reply]
Ok, nu spammar jag din blogg… Tyckte du skrev att du INTE har nagon lasare fran UK. Sa du kan ju strunta i min forra kommentar. Forhoppningsvis blir kommande kommentarer lite mer intressanta…
[Reply]
åh! det här är det smartaste jag har läst på väldigt länge. och så sant så. du är klok som en bok, du borde få skriva för den stora massan!
[Reply]
Men ååå TACK, jag blir helt rörd. Tack!
[Reply]
åh du är min idol vet du det?
du lyckas med konstsycket att vara en sjukt intressant “mamma”blogg även för oss icke barnintresserade. Och det är en bedrift vettu!
[Reply]
Haha! Tack så hemskt mycket!
[Reply]
Håller med dig och njuter av hur du uttrycker det!
[Reply]