Anna Klara

Mja jag vet inte. Känns som att jag gick från Lugn till Wikholm. Ur askan i elden. Den blossande röda elden. Håret är verkligen RÖTT rött. Långbro Sunset typ. Inte överförtjust. Inte så korthårig som jag tänkt mig. Nåja. Går och lägger mig nu så kanske jag gillar det imorgon. 20:20. Natti natti hälsar eder Arlene i Västern.

Tror inte jag kommer sakna henne. Har jag fel så är ju det jag brukade säga till mina kunder, “det växer ju alltid ut”, lika sant nu som då, he he.

Och som ni ser har Imogen valt att klä ut sig till Niotillfem.

Återstår att se vad mitt ska ta sig för uttryck. Tippar att gestaltningen kommer att ske i sovrummet, i sängen, med klös och frenesi. Ja, vi pratar om ryggkli.

Trevlig lördagkväll nu hörni!

Mvh, jättebebisarna i Västerort

Jag antar att vi alla har dessa dagar. Dessa dagar när man skriks och kivas upp ur sängen tidigare än man någonsin ville, när man inte får sitta ifred och skärma av med morgonkaffet ens en minut, när kisset hamnar på golvet ringen mammas ben istället för i toaletten, när man hade sexy hair när man steg upp och sedan förstör det med en ändå otillfredsställande dusch. Dagar när ens livskamrat flyttar på kompostlådan från diskbänken till under vasken vilket är det absolut dummaste någon någonsin gjort i hela världen vilket leder till att man låter lite sur vilket i sin tur leder till att livskamraten låter en veta att man verkligen gör det, låter sur alltså, vilket i sin tur leder till jätte-blowout-gräl – “ja vi får väl gå i rådgivning, såhär gör du JÄMT och du verkar ju inte kapabel att ändra det på egen hand!”, “Jag VILL inte! Jag ORKAR inte! Jag vill bara ha komposten där jag vill ha den och det kan ingen rådgivning i världen ändra!” – med öppet vädringsfönster så att alla grannar kan höra inklusive de längst bort i längan. Dagar med tankar kring tvåan på torget, tapetval och faan vad han aldrig kommer klara både lämning och hämtning på de veckor som blir hans. Dagar när man varken vill eller kan rida ut grälet eller bättra sig, vara the bigger person, komma ut ur surmolnet och skärpa sig utan hellre sitter i hallen med en knuten sko och en oknuten som avslutning på ens rakstubbiga ben och funderar över hur lång tid det kan tänkas ta innan han blir orolig och vad det kostar att att bara I need a room på valfritt hotell i innerstan.

JAG ANTAR ATT VI ALLA HAR DESSA DAGAR?

Skulle vilja visa bild men jag törs inte. Ni är snällisar men minsta kritik, även konstruktiv sådan, skulle kunna peta hål på min känsliga egobubbla i det här skedet. Dessutom ser jag en charm i att söm inte möter söm i alla rutors hörn, jag vet inte, mitt kuddframstycke känns så ÄKTA. Som ett barn med stripigt hår och skeva tänder. Har jag sagt att jag fick tandställning rekordtidigt, så ful i munnen var jag som barn? Fick operera också, fattar inte varför, finns det egentligen nåt praktiskt skäl till att tvinga ihop personliga gluggar? Mina lappalster ska få slippa invasiva metoder, de ska gullas fram medelst kill under hakan. De ska få vara bra PRECIS SOM DE ÄR. Sydde en tygpåse till Imogen häromdan, hon bara “ååh…den här ska jag alltid ha, det gör inget att det är lite knöggligt här, den är väldigt speciell för att det är din första”, som om det var jag som var barnet.

Ska börja på ett riktigt täcke snart!

Bästa hittills. Alcros Barbie.

Måtte vi hitta FÄRGEN snart. Det börjar se madness ut härhemma med alla råsa kvadrater.

Favorit. Då som nu. Gunilla Hansson, tack för dina mulliga maffiga vänliga illustrationer som så himla väl fångar tidsandan (Mitt ex är daterat 1980, vet faktiskt inte om det gjordes fler upplagor).

Det finns en egen sorts rikedom i att ha vuxit upp då barnrum såg ut precis såhär. Inga Flensted-mobiler, molnbäddset, minisjuor eller ständigt uppdaterade IKEA-möbler. Man hade det man behövde och det man behövde var en säng, en byrå, , en stol, ett skrivbord och ett par lampor. Kanske en matta på golvet och ett nattduksbord. Men inga färgscheman, inga finurliga lösningar och handplockade vintagefynd. Ett hem var ett hem hellre än ett kvitto på hur lyckad man var.

Vet inte. Hur fint vårt lilla hus än må bli – och det blir det verkligen – så är det svårt att skaka av sig känslan av att vi tappat något på vägen från Gunilla Hansson-rummet till personliga radslottet. Typ, förmågan att nöja oss.

Imogen låter bänkpappret matcha strumpan. Lågmält genomtänkt.