Sidney Sheldon var en kvinna? Upplevde lite av ett Crying Game-moment nyss.
Första gången jag bar ett barn i min mage var jag helt övertygad om att det var en pojkbebis som bodde i mig. Övertygad är fel ord, jag visste det verkligen. Det skulle visa sig rätt. Hans pyttelilla snopp var halvt genomskinlig likt en sträng mjölkig saliv där han vilade kall i mina händer under den lilla stund vi fick. Gänglig, totalt levnadsoduglig och så förkrossande önskad. Min gråt minns jag som ett konstant flöde av väta hellre än separata droppar och han var vackert djupröd, hudlös med för alltid slutna ögon. Hans huvud såg ut som en skrynklig toppluva av tilltygad vävnad och det enda som faktiskt stämde var hans vänsterfot. Den var precis som den skulle vara och som den stack ut där i kavalkaden av exempel på grymma graviditetstillkortakommanden. En entums påminnelse om hur det borde varit. Jag pussade den foten många gånger och medan jag skriver detta kan jag utan minsta ansträngning frammana en förnimmelse av hans doft. Den var salt som hav och tårar och på samma gång söt som violpastiller. I ett ljusgult rum sa jag ett ofattbart slutgiltigt hejdå och överlämnade honom till en finlandssvensk barnmorska och evigheten.
Han är min största sorg, min överlägset mest sargande förlust hittills i livet och jag hoppas så att han förblir det.
