Hur gör ni? Två ungar, helt klart landar kalaset på en ansenlig summa. Och liksom…ironin i att betala hundralappar för halvinspirerade porträtt med isblå bakgrund – till en unge som äger sin egen digitalkamera?
Än så länge tar vi hem bilderna till påseende i alla fall.
Skannar in korten i datorn och sen lämnar tillbaks efter påseendet brukar jag göra.
Har man bra skrivare går det ju att skriva ut hemma sen.
[Reply]
Vi beställde inga i år. De blev så himla kackiga. Dock gillar jag att man får en kod och kan se eländet på nätet ist för att få hem en massa grejer man aldrig ids skicka tillbaka. Det känns som att skolfotografiernas era är över. Nu har de ju förtusan kameror på mobilerna, kidsen.
[Reply]
Skolfoton är en ENORM intäkt för många etablerade fotografer, och eftersom allt regleras av ramavtal också kan dom inte vända sig till duktiga fotografer, bara till gigantiska “fotofabriker” alternativt förmedlingar, men där gäller ändå billigast vinner internbudgivningen.
Skolorna kommer ju glatt fortsätta att inbjuda till skolfotografering varje år, och det skulle inte förvåna mig om många skolor snart börjar med terminsfotografering istället för en gång per år, det ligger lite i tiden, det där med att mer är bättre.
Tänk om man kunde slippa LoU, och istället låta ett par engagerade föräldrar välja ut olika kandidater som fotografer. Med entusiastiska och kreativa fotografer, istället för löpandeband-klickare, skulle det kännas värt pengarna på ett helt annat sätt.
[Reply]
Förlegat skit när man kan ta kanonfoton själv och dessutom pimpa dem i photoshop. Men visst, hem för påseende, och behåller om det är BRA men det är det sällan. Gruppbilderna får dock alltid stanna även om mina kids ser galna ut, för det är det som är kul, att titta på gamla fröknar och kompisar man hade glömt. Borde dock börja skriva barnens namn på baksidan, för vi har glömt vad en från första ren på dagis hette.
[Reply]
“…för vi har glömt vad en del från första åren på dagis heter.” ska det vara!
[Reply]
Det bästa ÄR ju om de ser galna ut! Jag önskar man fick bloopersarna i första hand, men antingen är mina ungar sjukt fotogeniska eller så sållas det hårt. Men på min tid, ÅH-ÅH-ÅH! Jag måååste visa er mina bästa sämsta, ska bara hitta fram dem. ÅÅÅ hahaha.
Jo skolkatalogen har Imo fått alla år. Den är viktig, det är den hon ser fram emot.
[Reply]
Oj oj, då skulle du gilla förra årets, barnen hade matrester runt munnen och såg helt hjärntvättade ut, på en bild är ett av barnen på väg att rasa av stolen. På en annan sitter ungen med hela handen i munnen! Jag skrattade inte då, men i efterhand är det oerhört komiskt, Jag önskar verkligen att jag hade scannat dem!
[Reply]
Ja det är så roligt, att skolkatalogen verkar lika viktig nu som då. Jisses vad man bläddrade…och pussade.
[Reply]
Kände ni er inte rätt töntiga när ni pussade små pigment-huvuden i skolkatalogerna? Jag minns att jag tänkte det verkade så otroligt ansträngt, det där med graden av till-sig-het som tjejerna uppvisade över dessa pyttesmå kill-bilder, eller killar dom var kära i (vid åtta års ålder typ), och det tänker jag fortfarande. Är det inte så? På med fasaden, se hänförd och vansinnes-attraherad ut, för annars kommer de andra åttaåringarna tycka du är barnslig.
[Reply]
Vi hade ingen skolkatalog förrän i sjuan, istället skrev man sitt love interests namn i handflatan. Så jävla självsvåldigt, fingrarna blev alltid uppbända och sen följde retet.
[Reply]
Nej jag kände mig inte särskilt töntig när jag var åtta bast och kär. Det var ju ingen “fasad” man körde med i korridoren utan högst hemligt med bästisen. Katalogen gömdes alltid när det var kalas.
[Reply]
Anna, det var inte själva käret jag menade, utan när tjejgängen var så otroligt kära i sina utsedda att dom pep när deras namn nämndes. Men ja, det kan ju ha varit ett lokalt fenomen på mina skolor.
[Reply]
Alltså, det jag tänker på hände vid närmare eftertanke inte vid åtta års ålder, det var inget snack om sånt i min klass. Kom kanske i mellanstadiet? Men visst, jag har ofta känt mig som ett ufo inför en hel del beteenden. Minns dock inget pipande.
[Reply]
Minns du i Six feet när Keith har sitt bodyguardgig? Och han och två kollegor sitter i bar (?) och kollegorna dreglar verbalt över passerande damer, och Keith nödgas hänga med i jargongen och bara, skitstyltigt, “I’d…tap that ass”?
Så kände jag mig typ 75% av min uppväxt.
[Reply]
Vi sitter två, kanske tre meter ifrån varandra när jag skriver det här. Det är som att leva i framtiden.
[Reply]
Hej! Har läst dig ett tag, men har nog aldrig skrivit tidigare?
Vi köper skolkatalogen (gruppfotot på dagis) – det är som sagt en nödvändighet. Stora tjejen (8år) ville ha klistermärkena att byta med, det fick hon (fast förra året fick hon betala själv… ), lilla tjejen (5år) verkar inte bry sig alls, men blev riktigt bra i år, så jag planerar att klippa ut de fyra minsta och betala för dem. Att köpa hela paketet skulle aldrig falla mig in! Lillas foto var dessutom otroligt mycket bättre rent fototekniskt, men eftersom alla skolor i vår lilla kommun är med i samma fotokatalog är det inte mycket att be för. Och det är som sagt jätteroligt att titta i den, även för en mamma. Framförallt om man bor på samma lilla ort som man växte upp på : “kolla där är ju Jonas M”, nej förresten han är ju 38 nu, det måste vara hans son…
[Reply]
Hej! Nej, hela paketet blir det nog aldrig mer känns det som. Skolkatalogen visst, men jag tror nästan jag ska göra det till en regel att nobba resten. Vi fotar ju så mycket själva
[Reply]