Anna Klara

Drömde att jag var gravid igen, det var sprillans nytt och kom helt som en överraskning men vi var enhälligt glada. Vi satt i bilen och Tobias log mot mig med högerhanden på min mage som väl inte direkt var platt men ej heller mer rundad än normalt och jag log tillbaka. En mycket underlig dröm, IRL kräver jag båda händer på ratten tio i två OR ELSE. Inga leenden.

Jag tänkte ta en liten paus. Dels måste jag korka ur min datamaskin inför en flytt en halvtrappa down south (SKA FÅ EGET RUM!!!1), dels känner jag mig så himla trist och tråkig och orättmätigt gnällig. Jag har ju faktiskt inget särskilt att känna mig såhär blå över. Lite spridda och måttliga tristesser, en del obekvämligheter, tillfälliga irritationer, inget mer. Det känns fult att ha allt jag faktiskt har och ändå ge sig hän åt missnöje. Så mycket missnöje. Vill jobba på det eller åtminstone fatta vad det beror på.

Tjära lesare – tror ni jag kan vara depraverad?

Jag har ingen som helst julkänsla.

Det kanske man sällan har såhär tidigt? Men det skulle då sannerligen förgylla.

Och nu har vi ett vardagsrum som lånat av teaterkonfekt sin färg, fallera.

I övrigt: så vansinnigt less på all korkadhet, allt dömande, allt subtilt och raffinerat nålstickande som så många älskar att ägna sig åt. Detta att till varje pris måsta få känna sig bättre, kosta vad det kosta vill och att såra andra är gratis.

Trött på snusförnuftiga föräldrar till typ zygoter som har en plaaan med sitt föräldraskap, som ÄGER sina barn tills de blir myndiga och flyttar hemifrån, trött på all oförmåga, eller nog i de flesta fall OVILJA, att se nyanser. Rent jävla heligt kisstrött på det poänglösa raljerandet kring andras usla val, be it köttätande, förskolestart eller uppvärmningsmetod.

Trött på det oproportionerligt långa luddet i min nacke.

Trött på november.

Trött på december innan stackarn ens börjat.

från en ful, tråkig människa.

Har en hel del jag skulle vilja ut med men det är inte riktigt mitt att outa. Malin Wollin ÄGER sina barn tills den dag de fyller arton, åh så skönt det måste vara! Jag äger inte mina, ej heller andras och verkligen inte deras föräldrar.

Men om jag gjorde: oj vad jag skulle stänga in dem i min mörka spindelkällare med funkig lukt tills jag fick ett tillfredsställande svar på frågan varför så många lotsar sina små flickebarn in i bästisskap som i princip verkar gälla under åtminstone sambolagen, in i att leka två och inte en tusendel fler och varför det så ofta är så totalt accepterat att bete sig som ett titthål bara för att man råkat födas med ett?

En fingervisning om vad morgondagen bär i sitt geggveck. Lysråsa.

Idag var en mycket bättre dag, på alla sätt. Helt säkert till stor del beroende på er. Jag är så tacksam för era kommentarer, alltid, skulle vilja anlägga små vitahemsstilleben och altare till er ära.

Usch jag skäms. Fjortis, det har jag INGEN rätt att kalla någon! Liksom “och här har vi Habibs pappa Hussein och Malins mamma Anki. Ja och så Kittys mamma, “baiznoedig_kvinna77″ som hon kallar sig på Skunk”, UÄÄÄ.

Men samtidigt, hellre det än THE UGLY TRUTH. Faktiskt.

Imorse gick jag lös på den största finnen med NAGELFIL. Arbetade upp en öppning och klämde i ren desperation. Vi får väl se vad priset för min DIY-plastik landar på. Till Kittys redovisning på temat familjen lämnade jag in en svartvit, photoshoppad bild på mig själv med uppskruvad kontrast. Jamen den ska sitta på ett löv på ett träd där alla barns familjemedlemmar sitter, den ska sitta där länge! Stod bara inte ut.

Jag har sällan i mitt liv känt mig så ful som jag gör nu. Det handlar inte om någon mental svacka eller sömnbrist; jag är aktivt och rungande ful, ja faktiskt. I kön på ICA tisslade två högstadieyngel om mig, det var tydligt och verkligen inget jag inbillade mig. De vände sig upprepade gånger om och sneglade för att sedan rotera tillbaka och krevera. Ska boka tid på Synsam, behöver självsäkrare bågar.

Knäar omkring i en fem år gammal Polarn & Pyret-parkas, svart som död och förruttnelse och så trist att varje gång jag tar den på mig vill jag leva lite mindre. Noterade nyss att det gått hål i mina curlingkängor, inte för att de nånsin varit snygga men nu är alltså även skodon en punkt på listan. Hur kan det vara så svårt att hitta vinterutrustning som inte får mig att vilja gråta? Jag vill vara varm men inte blåkritsblå Fjällräven-varm, jag vill ha KAPPA och inte jacka, jag vill inte se ut som en fritidsfröken.

Jag pallar inte det här i ett halvår.

Letar kennlar, fastnar alltid på änglahundssidorna. Och då rinner det över, smältvattnet som hela tiden hotar när jag är inne på ämnet hund. Kan inte fatta att jag ska få ha en. Jag har velat ha hund längre än jag velat ha barn. I hela mitt liv känns det som och nu snart! Vi är så nära att jag kan känna lukten av blöt vovvpäls. Åh gud måtte vår hund titta dyrkande på mig med trofasta kolbitar till ögon. Jaha, smältvattnet, IGEN.

EN HUND stod överst på alla mina listor uppväxten igenom. Det närmsta jag kom: ja jag vet inte, var det när jag fick en inbunden upplaga av Allt om hundar i ett prydligt paket med rosett eller var det när jag fick en kattunge? Lustig humor, my folks.

Vad otroligt härligt mycket jag fick höra när jag var frisör. Vilka scoop. Vet inte varför men frisörstolen verkar funka lite halverst som terapisoffa/biktlåda för vissa? Kanske beror det på att många slappnar av av beröringen och av värmen som uppstår när många hårfönar är igång samtidigt; kanske beror det på att man är totalt utomstående som frisör, att mötet är kort och att man kan lätt som en plätt gå någon annanstans efter sex veckors karantän. Kanske lever folk i villfarelsen att frisörer har tystnadsplikt? HE HE.

Stora hemlisar jag fått förvalta är bland annat: blodsmitta (“don’t worry, I haven’t nicked anyone in weeks!” – jag spelade världsvan men fingrarna halkade i sin egen svett på saxens skänklar), ett alldeles nygjort ansiktslyft (hu, damen såg ut som något skapat av Tim Burton bakom öronen), otrohet, homosexualitet, graviditet, ett planerat frieri, en nyligen genomgången abort.

Mesta minnet var väl ingen direkt hemlis utan mer ett visst anförtroende. Insläppande? Det gjorde hursomhelst stort intryck. Jag förfogade över andra stolen från fönstret räknat och kunden var ett återbesök. Trettio nånting, mörkbruna lockar, jag toppade hennes graderade bob. “Jag kom hit för att det låg nära kyrkogården där jag har min yngsta son”. Jag var en ganska ung tjugoettåring och jag hade inte en susning om hur man svarar på något sånt, det har jag nog fortfarande inte. “Och nu är jag här för att du är så fin med dina händer”. Hon berättade att han dött i magen “i nionde månaden, han var en färdig bebis” och att det gått nästan ett år. Sedan blundade hon nästan hela trekvarten. Faktiskt blundade en hel del av mina kunder, det uppmärksammades av kollegor. Att det såg så lugnt och mysigt ut. Det var det också! Inget fel med going anywhere on holiday this year men att i tystnad få klippa någon som så uppenbart litar på en kändes så mycket mer intimt.

Ja och just det, vi ska inte glömma raringen som utan att ens försöka dölja sin besvikelse yttrade “I asked for a good looking one” efter att jag presenterat mig. Toppar och dalar, som alltid. Men det är ju härligt med folk som vågar säga vad de tycker, ELLER HUR!

Jag såg verkligen fram emot veckans avsnitt av Vampire diaries. Det har tagit sig rejält.

Jag känner mig så märkligt sugen på sjuttiotal?

Jag ska bli moster!