Jag: -Lek inte med maten?
Kitty: -Jag leker inte. Jag tränar.
Mycket barnbloggande nu. Det kanske blir så ibland? De är en stor stor del av mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt.
Varför hör man så gott som dagligen om de där tomtarna som endast och allena pratar om sina barn, sina barns bajs och vad barnen säger? Och så sällan om de som nästintill bara babblar om sina krämpor, sin ekonomi eller varför inte sitt aktuella val av diet.
Naturligtvis är barn en stor del av varje förälders liv (eller borde sannerligen vara det i alla fall!), ibland kan man som utomstående dock bli lite trött på det där “mitt barn är VERKLIGEN helt fantastiskt och så otrolitg smart/rolig/fundersam/cool och på en nivå som de flesta barn inte är” när det själva verket inte förhåller sig så.
Men å andra sidan, man SKA ju som förälder tycka det förhåller sig så, och du har rätt, det är väl egentligen inte roligare att läsa om folks väskor eller dieter eller vad fan som helst.
Är det något jag verkligen är trött på när det gäller barn är dock att få svenska barn verkar få särskilt många gränser. När tom guideböcker skriver om hur ouppfostrade svenska barn är…
Och ja, självklart är det bra att Sverige kommit långt när det gäller barns rättigheter och tryggheter, men det innebär inte att man ska få skrika högt hur man vill med en axelryckning från föräldrarna och “barn äääääär såna”. Ja, när de inte får någon uppfostran.
[Reply]
Dessutom ÄR ju objektivt en del barn bättre än andra.
[Reply]
Nej, men vänta, det var inte det här jag skulle skriva, koncentration ffs. Jo: Självklart är barn en enorm del MEN det blir lite trist när man försakar allt annat, vilka vissa gör. Man kan fortfarande vara X och Y och inte bara mamma och pappa, i alla fall när man är bland människor som inte är ens familj.
[Reply]
Och för att även ta det fjärde inlägget (förlåt, ska försöka samla mig och tänka igenom innan jag skriver nästa gång), tänkte på det senast efter härlighetsinlägget. Jag fattade det inte specifikt som att härlighetsögonblick i sig var förknippade just med barn, även om det var det i det här inlägget, men alla som svarade skrev något tokroligt som barnet sagt eller gjort. Det är lite det, typ det FINNS inget härligt i mitt liv utom barnen. Ok, nu kanske jag hårddrar det lite, men det är den känslan man ofta får.
[Reply]
Jag tror att man reagerar när folk pratar om något man själv inte har del i eller är intresserad av, vad det än vara månde. För dem som inte har barn eller är intresserade av att snart försöka få barn blir det tjatigt att höra om barn, barn, barn. Det är ju inte som att man själv då har något att tillföra samtalet.
Personligen tycker jag det är tråkigt att lyssna på folk som bara pratar om hur de ska renovera badrummet, eftersom jag bor i hyresrätt och inte kommer att renovera mitt badrum den närmaste framtiden, dessutom tillhör det inte mina specialintressen. Ändå har jag folk omkring mig som nästan kräver att jag ska ha en åsikt kring om det ska vara avlångt eller fyrkantigt kakel.
När man är nykär pratar man mycket om sin pojk/flickvän. Det kan ju också upplevas som tradigt av andra.
Apropå Michaelas sista inlägg så funderade jag faktiskt på att lägga in något guldögonblick som inte innefattade mitt barn, bara för sakens skull. Men det blev inte så, för de bästa ögonblick jag kom på innefattade henne. Inte så att jag inte har andra, men det är ungefär som att jämföra ett bröllop med en förlossning. Det är underbart att gifta sig, men en förlossning är så mycket starkare. Jag har många fina minnen av vänner och med min älskade, eller varför inte alldeles ensam? Men ögonblicken med min dotter slår dem med hästlängder.
[Reply]
Jo allt som avhandlas i evinnerlighet blir ju tradigt. Så är det ju. Utom väskor då, he he. Men jag vet knappt något ämne som inte går bra för en liten stund! Och sen bidrar det väl att jag inte kan minnas att jag någonsin träffat en enda person som bara kunnat prata om endast ett ämne.
[Reply]