Jag: -Lek inte med maten?
Kitty: -Jag leker inte. Jag tränar.
Mycket barnbloggande nu. Det kanske blir så ibland? De är en stor stor del av mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt.
Varför hör man så gott som dagligen om de där tomtarna som endast och allena pratar om sina barn, sina barns bajs och vad barnen säger? Och så sällan om de som nästintill bara babblar om sina krämpor, sin ekonomi eller varför inte sitt aktuella val av diet.
Barn är ett folk och Kitty tillhör det. Hon har brett ut min multirandiga halsduk från H&M herr och balanserar på den enligt regler jag inte förstår. Nyss var brunt ett nej men nu säger hon ja. Ständigt hörs hennes lekande röst i huset, hon iklär sig olika roller, det är ofta tvära kast mellan vitt skilda karaktärer. I förmiddags var hon mormor en lång stund, mormor passade två dockor och sedan blev det kaffe följt av prat om pension. “Herr Krabba slutade jobba och det ska jag också”. En träffande sammanfattning av de avtryck min mamma troligen gjort, tycker jag.
och därmed hemma idag, hoppas på att hon kan gå och ta sprutan som planerat i skolan imorgon. Och när jag kom uppför trappen nyss, nyduschad och uppvärmd, stod hon och skalade potatis till en pytt på leftovers som hon radat upp på diskbänken, mednynnande på Die mauer. ÄR INTE LIVET FANTASTISKT, ÄR JAG INTE RIKAST I VÄRLDEN.
Ni vet såna där små stunder när man upplever sann fullkomlighet. Detta var en sån. Jag var naken, solen sken in genom ett solkigt köksfönster och min vackra dotter sjöng Ebba Grön för en lök och två denniskorvar. Korta ögonblick då man känner att detta här och detta nu som jag befinner mig i, det kan icke på något sätt bli bättre. Ja om en av pyttingredienserna hade varit ett oväntat miljonarv, visst. Men as always – keeping it real.
Har ni nåt sånt att dela med er av?
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det här med vapenlekar. Hur ska jag ställa mig till det här med vapenlekar?
Å ena sidan: krig och vapen är förstås hemskt, å andra sidan: har inte barn lekt sånt i alla tider? Och med ett svärd eller en laserpistol kan man faktiskt slåss mer effektivt mot ondskan än utan.
har jag då och då lust att svara Kitty när hon kommer till mig för assistans, efter att a) ha gett mig på tafsen rejält för att jag försökt HJÄLPA henne (ja herregud, SKYMFEN!), och b) vrålat förnärmat över detta i fem sju minuter.
Men så säger man ju inte. Åh min fina lilla bumling. Nyss torkade jag henne i stjärten på lilltoan samtidigt som Tobias spolade på den andra, en spolning hörs verkligen jättemycket i våra gammrör och då sa Kitty med klotrunda stålblå ögon: “vad vill toaletten berätta för oss?”. Det lilla barnets värld är så magisk.
VICKEN GRANDIOS FAIL! Blev blint och vrålande förbannad när Tobias, min partner, livskamrat och bästa polare mitt i en diskussion om en presumtiv sterilisering kläcker ur sig att det bästa nog är om jag är den som lägger upp mig: “för för dig är det bara en enkel fitthålsgrej”.
EN ENKEL FITTHÅLSGREJ! Insert bestörtning, besvikelse, höjda röster och sofistikerade glosan skitjävel.
Det visade sig att han sagt titthålsgrej.
är julklappar. Åh vad tisseltasselsugen jag är. Köpte första för minst ett par månader sedan.
Funderar på att göra en sånhär till min pappa? Fast i lite, eh, MOGNARE färger och mönster då? Kan man det?
Har ni några hemlisar att tissla om än?
Sen Kitty slutade med blöja har vi liksom inte hållit reda på när det varit dags att byta hennes lakan; det har skett ganska frekvent utan att vi behövt tänka på det, om ni förstår.
Insåg idag att hon inte fått nya på LÄNGE.
Kitty gör huset, från vardagsrummet högst upp till källaren i botten. Kutar trappor upp och trappor ner, förflyttar saker från plan till plan, leker rollekar. Hela tiden hör jag hennes kvitter “nej du är inte magisk, jag vinner över dig, PIUM PIUM”. “Om man klämmer såhär gör det lite ont” säger hon och kramar sin högra överarm. Hårt.
Jag höll på att kräkas när jag reste mig imorse, yrseln är så kraftig att jag varskott min låtsaspappa som finns på nära håll “om jag inte svarar i telefon måste du springa ditt fortaste hit”. Huden värker. Tobias la täcket över mig inatt och när det nuddade vänsterarmen gnydde jag. 38,4 och jag när en het önskan om liggläge.
Att jag känner att jag kan prata om vadsomhelst rörande Kitty med vemsomhelst av hennes fyra fröknar. Samtliga känns lika kompetenta, engagerade och tillförande. Var och en på varsitt vis.
Att min låtsaspappa Stefan släpper in ungar som redan slutat på fritids och matar dem gröt till mellis innan de traskar hem, att han låter ungarna utan mobiler ringringringa sina föräldrar tusen miljoner gånger fastän det måste stå honom upp i halsen, att han inte alls få gånger bjudit sommarfritidsbarnen på glass UR EGEN FICKA när fritids skrala kassa sinat.
Att Imos klassföreståndare någon termin in i tvåan sa att Imogen börjat prata och fnissa i klassen – och att hon var skitglad över det, tala om att till perfektion bemästra konsten att se vart och ett barn!
Att det på dagismötet stod två fruktfat på bordet. Jag tog en klyftetini och skickade en slänglångnäsa till Pågenskakorna i Bergshamra.
Att vi inte ens behöver ta Imogen till Vårdcentralen för att svinisvacca henne. Det gör skolan åt oss, som om det inte vore nog med att virusmackan är helt gratis. Tänk att i andra världsdelar ligger spädbarn och skiter ihjäl sig på grund av brist på rent vatten, så fånigt! Här behöver man inte ens få lite feber ledvärk och muskelvärk. Visste väl att jag gjorde det rätta när jag valde att kravla ut ur just en svensk snippa some 32 years ago.