Anna Klara

Och hejdå 00-talet. Det har slagit mig enbart genom andras bloggar, detta att millenniets första decennium är över. För tio år sedan låg Imogen i min mage och i detta nu städar hon sin lillasysters rum. CIRCLE OF LIFE. Vi föds och vi städar. Herregud vad vi städar.

Utöver mina döttrar, vad kommer jag att minnas just från nollnolltalet? Jag kommer minnas att jag träffade, pippade och slutligen äktade min man. Min tid som ensammamma ska jag alltid minnas. Mitt bröllop, Amsterdam, husköpen. Veckan innan vi flyttade till Holland fick jag den värsta rännskitan nånsin, jag bara bajsade och bajsade. Den kommer jag nog tyvärr att minnas. Bloggen! Självklart bloggen. Vad mer då? Resor vi gjort, antar jag. Kitty bajsade ganska mycket och löst i Berlin. Jag kommer att minnas första säsongen True Blood och Buffy. Jag ska aldrig glömma att jag bad att få in en telefon i rummet där jag som bäst höll på att föda Imogen, för att kunna ringa min bästa vän – och samtala om Belle & Sebastian. Bilolyckan som Kitty, jag och min mamma var med om lär jag knappast lyckas förtränga. En del hårfärger och frisyrer antar jag är värda sitt lagringsutrymme.

Och jag minns tydligt att jag nyårsafton -99, med en hand på magen som innehöll en via ultraljud nyokejad Imogen, tänkte att nu! Det är nu det kommer börja! DET RIKTIGA LIVET! Och tio år senare kommer jag ofta på mig själv med att fortfarande invänta det. Ja när ska det egentligen börja? Det där riktiga, färdigrenoverade, kompletta livet med platt mage, basgarderob och städschema? För det kan väl inte vara så att det riktiga består av spackel, rännskitor, bilolyckor och separationer? VA?

Nollnolltalet, för mig väldigt mycket en transportsträcka.

Har också två barn, bott i Haarlem…I feel you, helt klart.

Är bättre i magen nu.

eller julstressen, retroaktivt.

Jag har bayswater.

när samtliga familjemedlemmar är jullediga hela dagarna:

Tålamod

Toapapper

En ren och fin familj på två föräldrar och tre barn, de tog samma tunnelbana som jag mot Hässelby str. (kort tåg gå mot mitten av plattformen) och det var helt uppenbart att de skulle stiga av innan Bromma hunnit övergå i trista diffusa Västerort, med Blackan och Råcksta och värst – där kliver jag av – Hässelby gård! Välavlade barn i minidufflar och föräldrar som svarade tålmodigt och pedagogiskt på ena flickans fråga om en slöja: “-Varför har hon en sån…”.

Jag gör det garanterat själv (ibland) men ändå stör jag mig så när folk pratar pedagogiskt till sina söta barn. Jag tror att jag läser in en självgodhet i det. Så även i längdskidåkning. Och långfärdsskridskor.

De var inte alls glada idag heller!

Det suraste och sugigaste är att jag ofta får känslan av att de, så fort vi gått hem och ridån slutit sig kring deras eviga Norén, sminkar av sig sin träta och byter om till lugn och ömsesidig acceptans. Att vi eller i alla fall JAG är den publik de måste ha för att föreställningen ska gå upp, igen och igen och igen.

Eller så är de bara enorma fans av den nervösa clown deras snart trettioåriga krig gör mig till.

Känner mig sällan så vuxen som när jag säger “god fortsättning”. Dessa dagar är väl de allra bästa? När alla plågsamt frestande paket är öppna, Aladdinaskarna likaså och det verkligen råder FRID (så mycket frid man nu kan uppnå med ett lasersvärd och en  dito piummare i huset).

Lätt och behagligt bakis, drack ju hela en julöl igår bevars och ikväll blir det hemmabio med Sagan om de två tornen. Strax grötlunch hos föräldrarna som idag är GLADA! Till skillnad från igår när de traditionsenligt och konstant låg i luven på varandra.

Fortsättningen är alltid så jää-hävla mycket godare än själva julen.

Ni vet ju att jag varit frisör, men jag vet inte om ni visste att jag utbildade mig till det i London, HELA VÄRLDENS HÅRMECKA. Så är det. Jag gick på den bästa frisörskolan som finns, hårklipparnas Hogwarts. I en klass med elva japaner och en svenska, ja förutom jag själv då. Där gick jag.

Svenskan och jag hängde en hel del, en period bodde vi faktiskt tillsammans, det föll sig väl så att det liksom passade rent praktiskt. Personlighetsmässigt var vi ingen klockren outfit ihop om man säger så. Hon hade kronisk hemlängtan och jag ville bara jucka mig djupare och djupare in i London, UK, mumsiga engelsmän och ja, allt som inte var Stockholm, Sverige. Vidare var hon en sån typiskt gullig människa, och jag, ja vad ska jag säga? Jag är ingen saffransbulle, jag kanske är typ den där erkänt äckliga pralinen som alltid blir kvar sist i asken och typ älskas någon gång i millenniet av en enda människa född under VÄLDIGT märkliga stjärnor. BUHU. Nej överdriver (hoppas jag), men hon var i alla fall en person som jag kan tänka mig gick genom livet utan att en enda gång bli illa omtyckt. Allvarligt. Ni vet! Snäll! Rar! Skickade mail och vykort varje vecka, varje DAG till de sina därhemma, bakade och bjöd klassen på bullar (“-Burral? Arigato Cina-san!”), ja jag vet inte, jag vill inte få henne att låta menlös eller sliskig för det var hon inte. Ibland blev jag jätteirriterad på henne, till exempel på hennes svengelska som inte blev en gnutta bättre på hela året (“-that is O with two pricks”, ja det hände faktiskt, cross my heart) eller på när hon GRÄT för att hon inte blev nöjd med hur en lärare klippte henne. Det fanns också gånger när jag inte fattade hur hon förmådde vara så himla jävla snäll, många gånger. Och var jag avis på henne för hennes ARMÉ av vänner? Ja. Lätt.

Vi tappade kontakten sen, eller så lät vi den helt enkelt rinna ut i sanden. Ingen särskild anledning och självklart har jag tänkt på henne med viss regelbundenhet och helt förutan sura miner. En människa man delade ett helt år med, ett år som innehöll många av ens bättre, mer maxade minnen? Ja självklart tänker man på henne. Och för en tid sedan fick jag ett meddelande på Facebook, hon undrade om jag var jag och om jag var det ville hon prata med mig. Jag är verkligen jag, inte minst i betydelsen “en som skjuter upp saker” och följdaktligen gick tiden. Igår i alla fall, tänkte jag, nu ska jag faan skicka lite god jul till Cina, det är DAGS. Och då var hennes sida utbytt mot en “Cinas vänner”-grupp och Cina själv är alltså död. 39 år gammal, efterlämnandes make och en sexårig dotter. Tomrum. Att säga att jag sörjer skulle kännas extremt förmätet, det var år sen vi sist talades vid, men hörni, är det inte sjukt att man faktiskt KAN dö? Att folk kan bara raderas sådär och kvar blir tung och smetig sorg och minnen. Jag vet inte, om det är möjligt för oss människor att till fullo fatta begreppet, och den totala innebörden av, döden så har då jag, 32 år gammal, INTE gjort det än. Verkligen inte. En tjej i Facebookgruppen skrev att hon hade tänkt på C häromdagen när hon hämtade på dagis, där hade stått ett par små gummistövlar med uppklippta skaft i tamburen och när Cina var liten fick hon alltid klippa upp sina stövlar för att få plats med vaderna. Den grejen minns jag med, för det berättade hon för mig när vi provade skor i London. Så himla sött, när jag läste det rann det över.

Ser fram emot nyår nu. Jag vill mest bara få julen överstökad, sen gå vidare på nytt, fräscht. Nästa år ska jag ta tag i så himla mycket som jag borde bökat i med gummihandskar för länge sen. Tänker storstäda mig själv, bli new and improved. Jag har så mycket som skaver och tynger och hämmar och jag är trött på att gå omkring med det. Vill inte skjuta upp saker längre. Man missar, det är ofrånkomligt. 2010 du måste bli ett bra ett! Det är flera månader sen jag drog av mig trosorna och kastade dem på dig. Du är ståupparen som äntrar scenen efter tönten som med högrött ansikte stammat “bajs, kuk, MEN SKRATTA DÅ” (oh hjälp hoppas ingen tänker på mig och min blogg här!) i micken. 2010, you have me at hello.

Men först: en god jul alla. Vi ses på andra sidan.

Man kan ju tycka att efter de senaste inläggen med tema: whiskey och bikersex, borde jag skriva något om surdeg, gudstro och/eller grönsåpa, men nej. Jag befinner mig på ett helt annat ställe än det där man förvarar såpan och surdegen och jag tänker stanna här ett tag. Läderklädd bikerstjärt doftar så gott. Förlåt.

Det finns en film med Goldie Hawn och Susan Sarandon, jag minns inte den svenska titeln och originalet heter något så ocatchigt töntigt som The Banger Sisters. Nåja. En blekt, bedagad rockbrud (Goldie, naturligtvis) besöker sin städade, pärlcollierbärande, pageklippta väninna (Susan, naturligtvis), någon sorts magi uppstår och Susan sexar till sig, de berusar sig, reminissar och går igenom sin gamla rock cock collection (fotosamling föreställande ja, behöver jag skriva det? För all del det är ju ändå jul; KUKAR). Till saken: stället jag befinner mig på är så sjuuukt Susan före tillsexningen (men fortfarande, ingen surdeg).

Förra helgen sa en we-go-way-back-vän till mig “vi kommer väl åka till London igen?” och det var lite som att Goldie ringde på och väckte mig ur pagedvalan. Mitt liv har kommit att handla så himla mycket om klövertapeter, björkved och kostfibrer (men alltså nej, det kommer inte att komma någon surdeg i det här inlägget, knappast i den här bloggen alls, SLUTA TJATA) och så himla lite om well, rock cocks. Nej larvar mig, men om glitter, glam och förargelseväckande beteende då. Det är det jag trängtar efter. Sörjer? Never mind the rock cocks, jag har ändå alltid varit mer indie.

Ah suck förbenade trettioårskris. Jag ger dig till nyår, sen åker du om jag så ska behöva DANSA ut dig.

Sons of Anarchy. Fy faan vad det har satt igång någon inre process hos mig alltså. Det är som en omvänd katharsis, en försmutsning. Finns det något imponerande ord för det, o mina bildade läsare? Tänk på mig som eder bloggande Eliza.

Vill bara dra på mig något ovärdigt, dra till Ulvsunda industriområde och ge mig till en gammal luden bikergubbe. Ja för, visst är Jackson Teller en bit ögonkonfekt om jag någonsin sett en, men jag är fan all about de skitiga autentiska. Tatueringarna, dödsföraktet, de egna lagarna. Svettet! Västarna, faktiskt även brallorna, allt lädret. Hela den förbjudna härligheten atop en glänsande stålhäst, SMASK! *vinkar till mina barn som väl någon gång ska läsa detta, allt lagras ju på internet: MAMMA VILL LIGGA MED LUDNA BIKERGUBBAR!*

Det är antagligen så enkelt och deprimerande som att radhusfrugan behöver få fantisera lite grann om en walk on the wild side. Ska killa min Mr Hyde under hakan med två avsnitt på raken nu.