Anna Klara

Imse och jag såg (åh HJÄRTA SF anytime och sportlov imorgon så att man kan ha movie time på en söndag. Imo har en speciell t-shirt som det står “it’s movie time” på, visst ÄR det Gilmore girls att ha en särskild sån!).

Och hon bara “men MAMMA, var det sådär när du var barn?!” och jag bara ja, det var faktiskt mycket knäppare. ALLA gubbar skulle stå med vattenslangen och ha en att sjunga sånger, jamen eller hur var det så??

Minns så himla mycket stört från när jag var barn, alltså så mycket. En gång var jag med en kompis på deras land och så råkade jag öppna dörren till vardagsrummet så att kaninen smet ut. Den hoppade typ tre skutt in i köket och sen var liksom hela den familjen sur på mig i flera timmar. Herregud.

Du har gjort en lycklig kvinna mycket gammal. Trettitre nu. Och så himla OVITSIG.

Ska skärpa mig. Snart.

Åkte med biobesökarna till Kista galleria och strosade omkring och sved och frossade i enochenhalv timma. Två observationer:

Folk pratar annorlunda där mot i stan, jo det GÖR de. Hårdare. Orden uttalas stötvis och betala heter pejja. Och det FINNS de som har Kissie som stilikon. I Kista.

Sonia för H&M – förlåt om någon köpt nåt men det fanns verkligen inte en enda fin sak i det samarbetet.

Nu: Selexid, House M.D och Häagen Dazs Belgian chocolate. Ska förhöja myset genom att sucka och stöna och OJA mig under tiden, denna sjukan vill jag mjölka till dess allra sista droppe. Oj oj oj. Ack ack ack.

Och 75% av familjen de Carlsonne ska fira den med popcorn och gamman i Kista till Det regnar köttbullar. 25% ska svira iväg till Bromma närakut med sitt svidande kiss och sina värkande njurar, gissa vilken procent jaaag tillhör? Don’t cry for me dock. Som regel är jag ett bistert o-fan av animerade filmer. Gör undantag för Totoro och några få andra.

Jag fattar inte hur Veronica Mars kunde dö av dåliga tittarsiffror. FATTAR. INTE.

Hur är det med er då?

Vilken dag som helst nu så kommer det ett inlägg.

Och på isen ska de vara, de små scoutfisarna. Praktiserandes isvett. Trodde först det stod i-svett på lappen, och i svett badar mina handflator när jag tänker på vakar, tunna skorpor och knak som blir till brak följt av plask.

Går ganska bra med nyårslöftet och en del av det är att sluta göra Tobias medberoende av mina tvångstankar. Måste sluta ställa min tjugo gånger dagligen-fråga “det händer väl inget?” till honom. Den täcker alltså allt, från “ingen blir väl påkörd” till “ingen får väl cancer, HIV eller AIDS” men det är lika fel och oschysst att pracka på min man all denna oro som det är att nysa i handen. Så nu frågar jag istället er, kära läsare:

DET HÄNDER VÄL INGET?

att Kendra Wilkinson (grattis till bebisen) faan står för ett hälsosammare kvinnoideal än vad Zooey Deschanel/valfri fransk modebloggare/Kirsten Dunst, eller vilken-som-helst stor- och blötögd skönhet med ungflickspattar som två exceptionellt uppåtpekande toppiga maränger, överarmar som man kan ta om med tumme och pekfinger, perfekt mjölkvit hy och det där fullkomligt onåbara je ne sais quoiet, gör. Kendras rumpa kan väl nästan vemsomhelst (med ADHD och en stairmaster) uppnå om man verkligen vill, klutta i ett par kycklingfiléer och väteperoxid så HEY KISSIE! Alltså jag vet, fruktansvärd tanke men det är på nåt sätt ändå nåbart.

Bleksiktig, BMI max 18 och perfekt hy däremot, ja jag har liksom inte möjligheten anymore att leva på jordgubbar, citron och laxermedel och fläckfri porslinshy lär jag kanske åtnjuta när jag ligger sval i en satängklädd låda, noggrant induttad med pancake. KANSKE. Och rådjursögonen, det där fransksöta, hjälplösa, jag DÖR. Jag är en vuxen kvinna med två barn, jag behöver två lagade mål om dan plus mellanmål och jag har inte tid att klippa med mina stubbiga fransar.

Usch, vet ni vad jag menar eller.

Ett begrepp jag är så in i märgen less på. Som om det förelåg nån stor och otäck risk att många tender kids inte får sin beskärda del av motgångar, HAH.

Jag gnuggar och fejar för glatta livet och lyckas jag polera bort nåt knöggel så är det mina ljuvliga ungar så jävla väl unt för hur mycket jag  än nöter så är livet där ändå, a-gnuggandes sitt otvättade skrev i ansiktet på dem. Utan att kvasten och jag fått en CHANS!

Ska rulla in mig och snart tvåsiffriga i varsitt täcke nu och se Veronica. Finnig Weevil har blivit?