vad NI ska se på. Jo ni ska se Supernatural, åtminstone säsong ett och två. Skitspännande med maffiga effekter och stundtals oemotståndligt corny. Asbra soundtrack, Kansas med Carry on my wayward son avslutar säsong två, hallå, KANSAS. Med undantag för något enstaka X-files när det begav sig så har jag aldrig blivit på riktigt RÄDD för en teveserie. That is tills jag såg Supernatural.
Ni ska se Sons of Anarchy och ni ska älska det, särskilt Peg Bundy, übermatriarken. Är kär i henne. Nej men jag vill sitta i hennes knä, huvudet submissivt lutat mot hennes RACK. Två kvinnor i rörlig bild som jag önskat mig som moder: Ripley i Aliens (“-Get away from her you bitch!” ahh gud när kan jag låta Imogen se?), Gemma Teller Morrow. En hård kvinna, karvad i ett heeeelt annat material än vad jag är. Dock har vi gemensamt att vi är smarta, insiktsfulla och jävligt foxy funny. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV. Men alltså Gemma är så vis och orädd som jag alltid velat vara, hon ser saker i vitögat och bara hugger i/trycker av. Medan jag nödgas be Tobias om hjälp att trä symaskinen och inte vågar lämna cellprov. Prutt. Finns tyvärr bara två säsonger än så länge.
Men det är ju med säsong 3 som Supernatural blir riktigt bra! Episkt! Dessutom använder de carry on my wayward son i varje säsongsfinal för mesta möjliga feeling. Blev så exalterad av säsong 5 att jag inte vet var jag ska ta vägen till det kommer nya avsnitt.
[Reply]