Rätt ofta känns det ju som att mina barn äter på mig, som att de tuggar och gnager och sliter loss stora bitar med sitt plidder pladder TJAT om kissa, glass, gosupermodel och allmän förströelse.
Men ibland är det faktiskt jag som mumsar på dem. Slurpar dem i mig med hull och hår, följt av en nöjd och damig liten rap. Till exempel när jag från skuggan åskådar hur deras rumpor studsar och deras hår bleks i solen. FROSSAR.
Åh gode gudars vilka vackra barn jag fått.
även känt som Landet. Det tog mig flera dagar post hemkomst att känna mig ren under naglarna och det är inte bara schmitzen som tröttar: på allvar funderade jag en av de extra flottbrungula dagarna på om det faktiskt finns en miljon saker, prylar, pryttlar i det där eftersatta lilla huset som försynt frågar efter en grundlig feng shui med obegränsat antal påtårar. Alltså PÅ RIKTIGT en miljon. Tusen tusen. Efter min första kompletta vecka där kan jag säga att det inte är en orimlig tanke.
Under årtionden har Apela Backe, som soldattjället hette för trehundra år sedan, fått tjäna som avstjälpningsplats. Bohag efter bohag, efter korpande av det man vill behålla, har hamnat på torpet och det är så vansinnigt trist att ta sak efter sak i min hand (SA HON HE HE) och veta att någon har nån gång tagit ställning till den här trädgrenen som ser ut som en älg om man kisar/den taffligt snidade örnen med ett hemvävt stjärnbanér som midriff/skrivbordslampan i form av en tukan som det lyser ur näbben på, tagit hem det och låtit det bli kvar. Och vidare själv ta ställning till möget. Herregud. Det är liksom inte bara saker, det är saker som ingen vill ha. So depressing.
Ha ha om man skulle göra en kissnödig moodboard över inredningen där alltså. Den här pjäsen summerar stilen rätt väl:
Intressenter kan maila mig på den vanliga. Ska vi börja budgivningen på tvåtusen krona? Som en bonus vid snabb affär skickar jag med älggrenen.
Kitty: -Mamma, kan du snippa jordgubbarna till mig nu?
Rätt lustigt det här att man aldrig lär sig.
De första dagarna var det kul på ett lite perverst sätt, “titta älskling det rinner brunt om man sprayar på väggarna i köket!”, men nu har jag städat sanerat “sommarnöjet” i en VECKA och det finns fortfarande skit att ösa. Samtliga av mina naglar har gått av ända ner i köttbädden, fingertopparna kan agera finslip any day och varje morgon sen vi började peta i trettio till sextio år (spelar det någon roll?) gamla och jävligt poorly rengjorda heltäckningsmattan hostar jag upp saker man eventuellt borde bedöma APGAR på.
Är sur och trött och jävligt less och någon annan (ha!) kan få axla lortsubbemanteln ett tag. Hejdå landet, vi ses efter midsommar.
Är på landet, fixar, fejar. Det här huset behöver såna enorma lass av kärlek, omsorg och microfiberdukar. Och renovering i all ära men jäklar vilken bra bit på väg man kommer med tio-tjugo sopsäckar och ett par flaskor grönsåpa.
Spontanantänder, självdör, imploderar om jag inte får äga Morristyger, kukvas och Acne Track Shoe nuuuu.
Inser att ovan nämnda ting fint representerar tre av mina stora förtjusningar här i livet; detaljrika mönster, penisar och skor.
Fick i present av min mamma som är nyligen hemkommen från USA:t. “-Under åtta dollar!”, herregud EN normalstor flaska SPF 50 går ju på fräcka hundraförti spänn på apoteket här. I en familj på fyra där samtliga behöver kräma sig, ja jag orkar inte inte ens överslå men det känslomässiga värdet av en sommars solskyddsförbrukning blir i alla fall ARG OCH SUR. Och skinnad.
Alltså: ka-ching.
Oron. När cellprovet inte hörde av sig på sex sju åtta och nu igår NIO veckor började man undra så smått i vilken skepnad min ångest skulle visa sig härnäst. Mister du en står dig tusen åter osv. Och nu när krypningarna är här känns det så givet: FLYGRÄDSLA. Jamen det är klart att det är du och jag som ska fira sommar ihop! Det passar ju urbra eftersom jag behöver resa till Brighton i augusti, nu har jag en sårskorpa att pilla på heeela långa lovet.