Anna Klara

Sen i mitten på veckan nån gång har Kitty kissat på sig, alltså inte nån gång om dagen utan så gott som varje kissning. Hon bara “åh NEJ jag kissar” och så rinner det redan…och igår sa hon med darrande underläpp till sin storasyster “jag börjar bli LEDSEN på det här”. Aningen förhöjd temp, lite tröttare och matogladare än sitt vanliga jag. Vinteroverallen går i skytteltrafik mellan hallen och tvättmaskinen och nån gång sa hon att det sved.

Så Bromma närakut idag då. Med en burk urin i handväskan och en ganska ynklig Kissy. Men INGA bakterier och inga röda eller vita blodkroppar heller.

Är helt anfrätt nu. Vad kan det annars vara som får en kavat treochetthalvtåring att kissa ner sig fem-sex gånger per dag?

men det här är ju fruktansvärt rafflande.

Hoppas hon kommer uppdatera ofta.

Hennes första någonsin.

…en skev liten blivande tioåring som önskar sig ett synfel <3

a lot.

Jag: -Lek inte med maten?
Kitty: -Jag leker inte. Jag tränar.

Mycket barnbloggande nu. Det kanske blir så ibland? De är en stor stor del av mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt.

Varför hör man så gott som dagligen om de där tomtarna som endast och allena pratar om sina barn, sina barns bajs och vad barnen säger? Och så sällan om de som nästintill bara babblar om sina krämpor, sin ekonomi eller varför inte sitt aktuella val av diet.

Barn är ett folk och Kitty tillhör det. Hon har brett ut min multirandiga halsduk från H&M herr och balanserar på den enligt regler jag inte förstår. Nyss var brunt ett nej men nu säger hon ja. Ständigt hörs hennes lekande röst i huset, hon iklär sig olika roller, det är ofta tvära kast mellan vitt skilda karaktärer. I förmiddags var hon mormor en lång stund, mormor passade två dockor och sedan blev det kaffe följt av prat om pension. “Herr Krabba slutade jobba och det ska jag också”. En träffande sammanfattning av de avtryck min mamma troligen gjort, tycker jag.

och därmed hemma idag, hoppas på att hon kan gå och ta sprutan som planerat i skolan imorgon. Och när jag kom uppför trappen nyss, nyduschad och uppvärmd, stod hon och skalade potatis till en pytt på leftovers som hon radat upp på diskbänken, mednynnande på Die mauer. ÄR INTE LIVET FANTASTISKT, ÄR JAG INTE RIKAST I VÄRLDEN.

Ni vet såna där små stunder när man upplever sann fullkomlighet. Detta var en sån. Jag var naken, solen sken in genom ett solkigt köksfönster och min vackra dotter sjöng Ebba Grön för en lök och två denniskorvar. Korta ögonblick då man känner att detta här och detta nu som jag befinner mig i, det kan icke på något sätt bli bättre. Ja om en av pyttingredienserna hade varit ett oväntat miljonarv, visst. Men as always – keeping it real.

Har ni nåt sånt att dela med er av?

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det här med vapenlekar. Hur ska jag ställa mig till det här med vapenlekar?

Å ena sidan: krig och vapen är förstås hemskt, å andra sidan: har inte barn lekt sånt i alla tider? Och med ett svärd eller en laserpistol kan man faktiskt slåss mer effektivt mot ondskan än utan.