Anna Klara

Nu måste jag på nåt sätt lyckas förnimma den där blåslampan mot ändalykten, få fram ångesten. Massvis att göra, soptippen huset måste röjas, böcker måste läsas, naglar ska lackas och huvuden ska rulla. Eller i alla fall de tre första. Tänkte ge mig själv en belöning när jag nått ett nöjaktigt resultat, en riktig rejäl belöning och då velar jag mellan denna, dessa och denna. Det är de tre artiklar som delar förstaplatsen på min vill ha-lista. What say you, eminenta läsare?

Ni kan komma med andra förslag också.

Jag ska ha långt hår ett tag nu, helt klart. Kommer säkert byta färg lite då och då och ha mer eller mindre uppklippt, men långt. Men när jag väl släpper taget ska jag ta med bilder ur den här videon till frisören, på tjejen som åker rulltrappa och slickar sina fingrar i början.

Slog två flugor i en smäll och övade lite på socialpsykologin samtidigt som jag grälade på Tobias.

-Du försöker bara internalisera min roll som familjens strulputte när du skyller på mig. Dessutom skapar du en intra-rollkonflikt hos mig när du sitter och datar så jävla länge, mellan mig som kul, ung kvinna som vill ha lite roligt och umgås och mig som småbarnsmamma som måste upp tidigt.

Det värsta var att han pep av skratt åt “kul, ung kvinna”.

Godnatt.

Nej inte min alltså, det är parken som heter så.

Aldrig ser jag så mycket Riktig Mamma ut som när jag har min fula duffel.

Jag visste inte att Tobias fotade så detta är antagligen den mest autentiska Anna Klaran ni fått se hittills.

Nej det gick visst inte att avstyra den där förkylningen med C-brus och en whiskey.

Precis vad jag behövde.

I kissed the teacher, nej det gjorde jag inte men jag fick honom att skratta. Baxnade av kompletteringsuppgiften på 2 x 1500 ord om socialpsykologi (för två lektioners bortavaro på grund av vabbet) och efter en stunds dividerande där våra respektive maktpositioner var myyycket oklara, gav jag honom förslaget “ska vi säga som så att den gamla klyschan “en bild säger mer än tusen ord” gäller?”.

Roligast hade ju varit om han hade helt nappat och bara “ja. Men då ska det vara jävligt lättklätt”. Ha ha. Jag ääälskar när folk är sådär helt med på galoppen. Tyvärr händer det ju rätt sällan…men häromveckan kom jag in i det klassrum vi skulle vara i och möttes av fyra av klassens killar som satt som i ett eget litet pittstim. Jag sa oj ursäkta, håller ni på och formar ett boyband? Och! Då var det så häftigt, liksom en av killarna greppade bollen direkt och bara “Ja. Men vi har problem med vem som ska vara vem, den hårda, den mjuka, den sportiga du vet”. Love it! Honom vill jag ligga grupparbeta med nån gång.

Vidare skrattade så gott som alla åt en grej jag tog upp idag: det här med att killar/män så ofta och gärna (?) kissar rakt ner i vattnet i toaletten, stolt och rakryggat. PSCHROROROROROROROR! Låter det när man kissar en fors rätt ner i vattnet, varför gör de det istället för att kissa mot porslinet? Och jag funderade på om det var nån slags maktdemonstration och det var tydligen hejdlöst roligt! Nåja, man får väl se det som att jag har förlängt livet en liten snutt för a bunch of socionomer to be. Huruvida det är något positivt eller inte lämnar jag upp till var och en att avgöra.

På socialpsykologin idag kom vi in på JoHari fönster och pratade om det en stund. Den blinda rutan vill jag helst glömma: sånt andra ser men som man själv är omedveten om. Ick.

Nåja. När det var dags att wrappa ihop det sa läraren i alla fall att det var så ofta hon mötte just unga kvinnor, tjejer i tonåren, vars inofficiella fält (det man själv är medveten om men väljer att inte dela med sig av till andra) var nästan obefintligt eftersom ja, de delar med sig av allt. Och att detta inte är positivt, exemplet hon gav var att berätta för folk man precis mött att man blivit våldtagen. Nä, det blir ju liksom liiite av en stämpel eller hur. Och, integriteten far illa. Mina tankar for direkt till några av de yngsta i klassen, en tjej som bara. Inte. Kan. Sluta prata om hur hon blev mobbad. Men stod upp för sig själv. Och sa att hon är den hon är. Och blev mobbad. Och stod upp. Och blev mobbad. Jag är redan mer less på hennes litania än jag är på säg, närmsta Seinfeld-repris.

Och så tjejen som tar varje möjligt och omöjligt tillfälle att prata om sin bror. Som blev mobbad. Hela skoltiden. Blev han mobbad. Det var jättehemskt. Att han blev mobbad. Ja ni fattar? Gärna på andras tid, redovisningstid eller bara vår gemensamma lektionstid. Jag fattar såklart att det är jättesmärtsamt och att det behöver ut, men please! Fatta NÄR och VAR!

Och tjejen som bara måste få göra känt att hon hade en akut ätstörning för fem år sedan och inte aaaalls blev hjälpt hos BUP. Tragiskt, men fortfarande är det här ett universitet och ingen stödgrupp. Förlåt om jag låter svinhård, det är jag verkligen inte! Är faktiskt en jättemjuk människa som gärna tar om hand. Lyssnar också. Men inte i skolan. Det är ungefär så långt ifrån vad jag är där för som det går att komma, och ännu mer: de måste för sin egen skull lära sig att kniiipa. Vi ska gå här i tre och ett halvt år om det vill isg och arslet håller. Vill de verkligen figurera i folks huvuden som Mobbad Bror, Mobbad och McÄtstörning, I think not.

Hur kan jag peppa dem att skaffa varsin blogg?

Hej hej, jag har varit uppe i en halvtimma redan! Dricker kaffe, äter frukter och läser socialpsykologi. Den här kursen ska jag riktigt hänga med. Är så pepp. Grupparbetet den här gången består av ett jätteroligt experiment: man ska göra något KONSTIGT, inte socialt accepterat, och observera reaktionerna. Typ borsta tänderna på tunnelbanan eller fråga “är det ledigt här?” och sen sätta sig precis bredvid istället för vedertagna sejfa mittemot.

Vi har inte bestämt vad vår grej ska vara än, men jag har erbjudit mig att vara Den Konstiga. Så idag ska vi först ha lektion, sen lunch och jag har ingen matlåda vilket jag tycker känns nästan dekadent lyxigt, sen ska vi i gruppen sammanträda och planera. Day of fun.

Andra dagar jag ser fram emot:

Fredag, alltså imorgon. Experimentet ska utföras.

Söndag 5/10, barnen ska vara hos mina föräldrar (påtvingat! Ha ha) och Tobias och jag ska städa städa städa och se ett avsnitt Gilmore och ta hem mat.

Nån av vardagarna nästa vecka, Imogen och jag ska skolka från våra respektive läroinstitut och gå på fancy restaurant och bio. Vars i stan äter man lämpligtvis en fancig lunch med åttaåring?

Just just nu älskar jag verkligen mitt liv. Och Imogen älskade skaljackan, som är i sån där lysande rosa som kläder gärna var när jag var barn (cue för skämt om Dacke, kritaperioden et c). Innan farliga färgämnen förbjöds och innan barnkläder blev arena för föräldrar att visa upp sin Goda Smak i.

Men jag bara måååste ha dem! De skulle göra så gott som allt i min garderob tusen gånger snyggare och coolare än nu.

Har beställt kurslitteratur till psykologin och passade på att stoppa med lite skön socialporr i varukorgen.

Sitter och fånler, nästan SKRATTAR. Vi kan ju få klart på huset nu. Inga problem att hålla oss till 25 timmars dagis i veckan. Middan står på bordet när jag kommer hem! Bliss, eller vad säger man på svenskat? Och nej, det är inte for ever. Det är en högst tillfällig grej, men jag ämnar ta denna från ovan sända tillfällighet och suck it dry. Ska njuta som om jag hade skinnbrallor och jobbade i maskinpark.

Jag börjar med en Loka Citron att ta med mig nåt att läsa på toaletten. Tänker sitta tills de börjar undra var jag är nånstans.