Anna Klara

Såg ett Room service igår som jag, döm om min förvåning, gillade. Resultatet av that is. Ett vardagsrum hemma hos en familj i en i övrigt trist lägenhet som blev knasigt och fint. Lysrör i neon, gud vad jag älskar lysrör i neon. Pontus Djanaieff var det som höll i spakarna, vem är han nu igen? Jag kan inte hålla isär alla dessa gängliga ironiska män.

I övrigt så är jag så fruktansvärt, blodlöst trött. Säg att ni också är det, jag är så vansinnigt hypokondrisk nu. Letar fel och smärtor, pusslar, nojar. Och om ni nu suckar “men skaffa hjälp” så kan jag meddela att jag ligger ett steg före. Med andra ord I’M ON IT. Inte för att jag ser fram emot det men ett nyårslöfte är ett nyårslöfte och det är bara att ta sig i kragen och pallra sig iväg.

Or else it gets the hose again.

En annan gång hos en annan kompis: hon och jag löste korsord i KP, bilden visade ett fullställt cykelställ och hon fyllde i “CYCKEL”. Jag bara, hm jag tror det ska vara CYKLAR. Varpå hon fräser (GUD vad många kompisar det var som fräste, betedde sig illa, tog sig rätten) “amen det passar ju inte!”. Jag bara jo, det stavas inte med ck. Då ropar hon på sin MAMMA och de båda försöker, med ömsom irriterat, ömsom ömkande tonfall få mig att inse hur cykel faktiskt (inte) stavas.

Till slut (HA HA det här är så jävla extremt) ringer mamman till den bullrige pappan som faktiskt var härlig (och tydligen kunde stava). Han bara är ni helt tappade, det enda C:et är i början. FÖR FAAN. Sa han!

Jag hängde inte där något mer och sen när jag mötte den mamman då jag var i sena tonåren sa hon med smala ögon “jo dig minns jag”.

Imse och jag såg (åh HJÄRTA SF anytime och sportlov imorgon så att man kan ha movie time på en söndag. Imo har en speciell t-shirt som det står “it’s movie time” på, visst ÄR det Gilmore girls att ha en särskild sån!).

Och hon bara “men MAMMA, var det sådär när du var barn?!” och jag bara ja, det var faktiskt mycket knäppare. ALLA gubbar skulle stå med vattenslangen och ha en att sjunga sånger, jamen eller hur var det så??

Minns så himla mycket stört från när jag var barn, alltså så mycket. En gång var jag med en kompis på deras land och så råkade jag öppna dörren till vardagsrummet så att kaninen smet ut. Den hoppade typ tre skutt in i köket och sen var liksom hela den familjen sur på mig i flera timmar. Herregud.

Du har gjort en lycklig kvinna mycket gammal. Trettitre nu. Och så himla OVITSIG.

Ska skärpa mig. Snart.

Åkte med biobesökarna till Kista galleria och strosade omkring och sved och frossade i enochenhalv timma. Två observationer:

Folk pratar annorlunda där mot i stan, jo det GÖR de. Hårdare. Orden uttalas stötvis och betala heter pejja. Och det FINNS de som har Kissie som stilikon. I Kista.

Sonia för H&M – förlåt om någon köpt nåt men det fanns verkligen inte en enda fin sak i det samarbetet.

Nu: Selexid, House M.D och Häagen Dazs Belgian chocolate. Ska förhöja myset genom att sucka och stöna och OJA mig under tiden, denna sjukan vill jag mjölka till dess allra sista droppe. Oj oj oj. Ack ack ack.

Och 75% av familjen de Carlsonne ska fira den med popcorn och gamman i Kista till Det regnar köttbullar. 25% ska svira iväg till Bromma närakut med sitt svidande kiss och sina värkande njurar, gissa vilken procent jaaag tillhör? Don’t cry for me dock. Som regel är jag ett bistert o-fan av animerade filmer. Gör undantag för Totoro och några få andra.

Jag fattar inte hur Veronica Mars kunde dö av dåliga tittarsiffror. FATTAR. INTE.

Hur är det med er då?

Vilken dag som helst nu så kommer det ett inlägg.

Och på isen ska de vara, de små scoutfisarna. Praktiserandes isvett. Trodde först det stod i-svett på lappen, och i svett badar mina handflator när jag tänker på vakar, tunna skorpor och knak som blir till brak följt av plask.

Går ganska bra med nyårslöftet och en del av det är att sluta göra Tobias medberoende av mina tvångstankar. Måste sluta ställa min tjugo gånger dagligen-fråga “det händer väl inget?” till honom. Den täcker alltså allt, från “ingen blir väl påkörd” till “ingen får väl cancer, HIV eller AIDS” men det är lika fel och oschysst att pracka på min man all denna oro som det är att nysa i handen. Så nu frågar jag istället er, kära läsare:

DET HÄNDER VÄL INGET?